#249 - La Pianiste

Engelsk titel: The Pianist
Svensk titel: Pianisten
Land: Frankrike/Österrike
Längd: 130 min
År: 2001
Regissör: Michael Haneke

Erika (Isabelle Huppert) och livet går skilda vägar. Fyrtio år gammal bor hon fortfarande hemma hos sin mamma. Det är bara när Erika beger sig iväg på sina regelbundna visiter på porrbiografer som mammans inflytande tycks avta. När en av hennes pianoelever blir besatt av att få henne i säng går vägarna samman igen.

Bara när jag fick läst vad denna filmen handlade om så fick jag mig en tanke till att det säkerligen skulle vara någon udda film. Men ju längre in i filmen jag kom så kände jag mer och mer att den utspela en väldigt realistisk skildring ur en speciell människas tankegångar. Isabelle Huppert gör en enastående prestation i sin karaktär som Erika. Det måste varit väldigt svårt att komma in i rollen så bra som hon gjort! Trovärdigheten som utspelas i filmens rätt, i mitt tycke, extrema fall hade inte hållit om det varit en halvbra skådis. Hon lyfter verkligen filmen och det är inte utom att plocka in herr Haneke som regisserat grymt bra.

Filmen i sin helhet är på sina håll väldigt extrem. Dock på ett mer realistiskt sätt. I början tyckte jag som sagt att det bara var udda, men det kändes nästan naturligt (och hemskt) ju längre in i historien man kom. Man spelar väldigt mycket på det psykologiska samspelet mellan de olika karaktärerna och demonstrerar verkligen hur det kan gå totalt fel människor emellan. Dramat är det som driver filmen och den tekniska aspekten tänkte jag inte så mycket på faktiskt mer än att det är väldigt stillsamt. Jag tror jag kommer se denna film fler gånger då jag verkligen gillade den! Även om den kändes lite smått obehaglig emellanåt.

#248 - Viskningar och Rop

Original titel: Viskningar och Rop
Engelsk titel: Cries and Whispers
Land: Sverige
Längd: 91 min
År: 1972
Regissör: Ingmar Bergman

Karin (Ingrid Thulin) och Maria (Liv Ullman) vakar vid sin syster Agnes (Harriet Andersson) dödsbädd tillsammans med trotjänarinnan Anna (Kari Sylwan). Genom återblickar skildras de båda systrarnas liv, som fyllts av lögner, svek, kyla, självförakt, skuld och förbjuden kärlek. Agnes dramatiska dödskamp väcker enbart skräck och motvilja hos dem. De fjärmar sig var och en på sitt sätt från henne när hon griper efter deras händer. Det är slutligen Anna som tar den döende Agnes till sitt bröst när hennes liv är till ända.


Jag trodde faktiskt aldrig att Bergman skulle gjort en film som skulle kunna gå till sin spets på alla bitar! Otroligt bra regi till de enastående skådespelarna som  medverkar i filmen. Rent tekniskt är allt i toppklass, filmen vann t.o.m en oscar för bästa foto och filmen har ett manus med några knivskarpa monologer som verkligen tilltalade mig där jag satt med ögonen fastklistrade i detta väldigt starka drama.

Det jag gillade mest i filmen (bortsett ifrån att helheten är i topp på allt) var främst monologen som framfördes av prästen (Anders Ek) till den döda Agnes. Så bra att jag var tvungen att göra ett avbrott för att skriva av den monolog som framförs. Sen finns det en scen mellan Erland Josephson och Ingrid Thulin där både det tekniska, manus och skådespel går till sin spets. Det tilltalade mig iallafall! Mycket av scenografin och helheten matchade så otroligt bra. Den ska utspela sig någon gång under 1800-talet och man har verkligen lyckats få in känslan av att vi befinner oss där.

Är det något som jag verkligen vill hylla Bergman för så är det att han står för både manus och regi i de filmer jag sett av honom (jag tror det gäller alla filmer, men har inte facit i hand på att det är så). De må va tunga. De må vara komplicerade i sin handlingar emellanåt, men gubben vet hur man gör film på sitt egna sätt. Jag får ta tillbaka allt jag sagt tidigare om Bergman. Det är ingen överskattad regissör, det är ett (till stor del) geni, i filmens värld!

#247 - Bad Day At Black Rock

Original titel: Bad Day At Black Rock
Svensk titel: En man steg av tåget
Land: USA
Längd: 81 min
År: 1955
Regissör: John Sturges

1945 stannar ett tåg vid Black Rock, en liten station där tågen knappt stannar. Macreedy (Spencer Tracy), som han heter, går av tåget för att utföra ett officiellt uppdrag. Men folket i byn vill inte ha med honom att göra.


Det som jag trodde var en vilda västern film fick en tvärvändning redan i början av filmen när det hela visade sig vara en thriller i film noir stuk. Fotot utmärkte sig väldigt mycket då den är inspelad med cinemascope vilket gör bilden bredare och vacker!

Jag hade dock önskat att filmen var lite längre så man hade kunnat komma in på karaktärerna lite bättre. Men en mycket trevlig liten thriller var det allt! Skönt skådespeleri och manus mellan alla hårdkokta män som slänger käft med varandra hela filmen igenom och Macreedy får det inte lätt i den lilla staden som han hamnar i!

#246 - Good Morning, Vietnam

Original titel: Good Morning, Vietnam
Svensk titel: Good Morning, Vietnam
Land: USA
Längd: 119 min
År: 1987
Regissör: Barry Levinson

Klädd i en helt regelvidrig uniform med ett uppträdande som skulle driva en rutinerad rekrytplågare till hjärtinfark, anländer discjockeyn Adrian Cronauer (Robin Williams) till Saigon. Redan morgonen därpå vrålar han ut sitt, GOOD MORNING, Vietnam följt av den våldsammaste rockmusik som någonsin glödgat den militära radiostationens trådar. Han är dagsmarscher bakom den gräns man satt upp för programinnehållet. Adrian Cornauer blev soldaternas idol, befälens mardröm och civilbefolkningens märkligaste upplevelse av en västerlänning.


Alla dessa krigsfilmer som kretsar kring Vietnam-kriget blomstrar verkligen under 80-talet i alla möjliga olika former. Antingen befinner vi oss i kriget, inför kriget eller biverkningarna som drabbade många soldater efter kriget. Även om det kretsar under samma tema har alla filmerna olika historier att berätta. Good Morning, Vietnam är en av de "snällare" filmer jag sett just utifrån detta krig som pågick mellan mitten av 50-talet till mitten av 70-talet.

Robin Williams spelar Adrian Cronauer som kommer till Saigon och ställer till det med sitt radioprat. Hyllad av soldaterna, hatad av befälen. En skön drama/komedi som briljeras av Williams hela filmen igenom! Främst med tanke på att de flesta monologerna som han framför i radion är helt på egen improvisation. Kul också att se en film ifrån denna tid där Vietnameserna faktiskt kommer fram som "människor" och inte som onda individer (som dom vanligtvis framställs i andra filmer).

#245 - The Stranger

Original titel: The Stranger
Svensk titel: Främlingen
Land: USA
Längd: 95 min
År: 1946
Regissör: Orson Welles

En tysk krigsförbrytare som har kommit undan och lever i godan ro i en småstad i Connecticut planerar att gifta sig med en kvinna helt utan misstankar om hans förflutna. Men han anar inte att FBI är ute efter honom.


Kändes lite kul att se ännu en film-noir film såhär precis efter att ha sett Notorious! då båda filmerna går under samma tema och är ifrån samma år. Denna gång är det Welles som står för regi (och även skådespel) och personligen kan jag tycka han gör sig bättre som regissör än skådespelare.

Storyn var helt okej och höll intresset uppe. Skådespelet kände jag kunde ha varit snäppet vassare, men det var ändå godkänt. Den tekniska delen i filmen är nog det som jag hyllar mest! Några riktigt snygga och intressanta vinklar + övergångar gjorde att filmen var kul att se. Slutscenen var det bästa i hela filmen och höjde mitt betyg lite. En skön rulle att dra såhär på en lördagskväll när man bara vill unna sig en skön kriminalare!

#244 - Notorious!

Original titel: Notorious!
Svensk titel: Kvinna - spion
Land: USA
Längd: 101 min
År: 1946
Regissör: Alfred Hitchcock

Alicia (Ingrid Bergman) är dotter till en amerikansk nazistspion som döms till fängelse för förräderi. På kvällen efter rättegången möter hon den amerikansk agenten Devlin (Cary Grant) och som botgöring för sin fars gärningar ber han henne att på uppdrag av den amerikanska regeringen åka till Rio de Janeiro för att spionera på sin fars nazistvänner. Alicia och Devlin blir dock förälskade och riskerar plötsligt att sätta hela uppdraget på spel.




 Ännu en gång ser man en typisk romantisk spionhistoria i film-noir stuk av vår käre Hitchock! En ovanligt seg uppstart på filmen fick dock intresset att släppa lite. Men ju längre in i filmen man kom ökade spänningen för varje minut i klassisk Hollywood-anda. Personligen önska jag att intresset höll redan från start i denna film då det är först efter 40 minuter som filmen kommer igång på riktigt.

Förövrigt ett intressant triangeldrama emellan Cary Grant, Ingrid Bergman och Claude Rains. Rollprestationerna kunde man lagt lite mer krut på kanske. Men överlag så var det en spännande och härlig film att se. Då jag läste lite om filmen och såg att David O. Selznick egentligen skulle producera filmen från början var det nog tur att Hitchcock tog över den biten och körde det själv. Annars kan det nog hända att filmen inte hade hållit måttet alls!

#243 - Natural Born Killers

Original titel: Natural Born Killers
Svensk titel: Natural Born Killers
Land: USA
Längd: 118 min
År: 1994
Regissör: Oliver Stone

Mickey (Woody Harrelson) och Mallery (Juliette Lewis) har på kort tid mördat över femtio människor och framställs som superstjärnor i massmedia. De överfaller oskyldiga helt slumpmässigt, och lämnar alltis överlevande så att denne kan berätta för omvärlden. Wayne Gale Robert Downey Jr.), reporter för TV programmet "American Maniacs", följer deras spår. Hans jakt efter sensationer och höga tittarsiffror kommer att få fruktansvärda konsekvenser.



Rent visuellt så är detta en väldigt twistad och vrickad film, om man nu kan uttala sig så. Det är snabba och intensiva klipp hela filmen igenom. Mer eller mindre. Men sen finns det även en satirisk vinkel i relationen mellan massmedia och våld. Stone tar oss in i en intressant diskussion som berör ämnet och detta via filmen i en väldigt kontroversiell stil.

Jag gillade själva satir-delen hela filmen igenom. Det är en helt vrickad film, som jag skrev tidigare. Dessvärre kunde jag känna att det blev för mycket i och med att filmen var i samma stuk hela vägen. Kändes som att titta på en två timmar lång musikvideo ungefär. Den första halvtimmen satt jag verkligen och njöt av varenda minut då jag kände att filmen var väldigt originell i sitt berättande. Men detta förlorade sin charm då man snabbt blev mättad på det. Eller jag blev det iallafall.

Intressant film dock! Det ska verkligen stryka under. När man själv är insatt i massmedier (då jag studerar det) så var det en fröjd att se den satiriska vinklingen på det. Visst, den är extremt överdriven. Men det blir ett effektivt sätt att gestalta ämnet på. Ihop med några sköna skådespelar insatser och lite intressanta kameravinklar så blev det en skön rulle allt som allt. Tveksamt på om detta blir någon film man kommer se igen. Kul att ha sett den dock!

#242 - Nosferatu - Phantom der Nacht

Original titel: Nosferatu - Phantom der Nacht
Svensk titel: Nosferatu - Nattens vampyr
Land: Västtyskland/Frankrike
Längd: 107 min
År: 1979
Regissör: Werner Herzog

Fastighetsmäklaren Jonathan Harker besöker den mystiske Greve Dracula på dennes slott i Transylvanien. De ska göra upp om en husaffär, men deras möte leder till ödesdigra händelser då greven blir besatt av Harkers vackra hustru, Lucy.


Egentligen vill jag verkligen inte göra såhär. Det är helt politiskt inkorrekt. Men jag har inget annat val än att hänvisa till mitt tidigare inlägg till originalet på denna film Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) då denna remaken gjorde mig väldigt besviken. Till skillnad ifrån originalet så har denna kanske en mer mystisk atmosfär över sig, men jag gillade den inte. Helt fel av mig att skriva såhär. Men läs och se hellre original filmen som är så sjukt mycket bättre!

#241 - Dog Day Afternoon

Original titel: Dog Day Afternoon
Svensk titel: En satans eftermiddag
Land: USA
Längd: 124 min
År: 1975
Regissör: Sidney Lumet

Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två olyckliga bankrånare som genom omständigheterna tvingas in i en ohållbar situation. Banken de rånar omringas av polis innan de hinner fly och Sonny bestämmer sig för att ta de bankanställda som gisslan och försöka förhandla sig till fri lejd.

Denna film, som ska vara verklighetsbaserad, har en sådan otrolig komisk sida av sig trots att det är ett ganska allvarligt drama. Jag vet inte HUR mycket av det som är med i filmen har hänt på riktigt. Men OM det varit möjligt att manipulera polisen såpass mycket som Sonny Wortzik lyckats göra så är det helt otroligt! Speciellt med tanke på hur lite våld som används. Filmen i sig var helt okej, tycker både  Al Pacino och John Cazale gör sköna insatser. Kanske lite långutdraget på sina håll i filmen, men inte mer än att man fortsätter att titta.

#240 - Pickpocket

Original titel: Pickpocket
Svensk titel: Ficktjuven
Land: Frankrike
Längd: 75 min
År: 1959
Regissör: Robert Bresson

Michel (Martin LaSalle) är en missnöjd ung intellektuell som bli besatt av att begå fickstölder. Först ser han det vara som ett sätt att tillfredsställa sina egna behov, men det dröjer inte länge förrän de blir ett ändamål i sig, en kreativ sysselsättning.


 Ännu en stillsam film med ett gripande drama. Robert Bresson visar på ett mycket filmestetiskt sätt denna handling om vår karaktär Michel och hans fickstölder. Det som jag gillade mest med denna filmen är just att det är väldigt mycket kameraarbetet. Fokus ligger främst på de rörliga bilderna och inte i dialogerna. I den aspekten höjer den filmen otroligt mycket då Bresson verkligen plockar fram känslan i bilderna, detta i kombination med att Martin LaSalle gör ett bra skådespeleri. Dessvärre kände jag att det inte höll hela filmen ut. Det börja riktigt intressant, men trubbade av rätt fort i handlingen. Eller det var min uppfattning. Tycker absolut att man ska kika in denna filmen, kanske någon annan får en annan uppfattning om den! Helt klart sevärd!

#239 - Rain Man

Original titel: Rain Man
Svensk titel: Rain Man
Land: USA
Längd: 133 min
År: 1988
Regissör: Barry Levinson

Hjärtlösa Charlie Babbitt (Tom Curise) förväntar sig en del av arvet efter sin avlägsna döda far. Men Raymond (Dustin Hoffman), hans institutionaliserade äldre bror, en bror han hittills varit ovetandes om, ärver hela förmögenheten. Raymond är autistisk med en begränsad mental förmåga inom vissa områden men med en genialisk gåva inom andra. När Charlie kidnappar Raymond, får de under resan tillbaka till Los Angeles lära sig en läxa om livet.



Denna film är inte i sig sådär jätte imponerande om man tittar på den tekniska biten, eller det är inget som sticker ut iallafall. Men om vi går in på historien som utspelar sig så blir filmen väldigt djup och mäktig. Mäktig i det sammanhanget att det finns så mycket mer i denna filmen som man kan känna såhär i efterhand, men som inte kom fram riktigt när man såg den. Sådant tycker jag är riktigt coolt. Personligen känner jag att jag hade velat ha en bättre avslutning på filmen, dock drar inte det ner mitt betyg på denna film.

Dustin Hoffman briljerar med sitt skådespel som autistisk. Det är sjukt trovärdigt spelat och jag förstår verkligen inte hur man kan lyckas få det så trovärdigt utan att spela över åt något håll (kan ju säga att jag är lika fascinerad varje gång  jag tittar på Gökboet (1975) över de trovärdiga insatserna som patienter på mentalsjukhuset). Tom Cruise gjorde nog också en ganska så bra insats ändå får jag tycka. Såhär i efterhand. Även om jag kan tycka att hans karaktär inte är någon person som jag kunde relatera mig till så var det nog ändå något som gav mig intryck då jag ändrar min åsikt om Charlie Babbitt under fördjupningen i filmens gång.

Dramat i filmen känns egentligen helt sjukt att Levinson lyckats få fram. Som bok (om det finns någon som denna film är baserad på vet jag inte) kan jag förstå att detta kan bli hur bra som helst. Däremot i ett filmsammanhang är det väldigt komplex i den utsträckningen att det är väldigt invecklat att få fram vissa typer av känslor/uttryck/tankar som blir så tydliga att det når fram hela vägen. Rain Man fick mig iallafall att tänka till lite. Det var en väldigt intressant film att se och jag hyllar åter denna bok för den fantastiska möjlighet att få se roliga, intressanta och grymma filmer som man KANSKE inte hade tänkt på att se annars!

#238 - Dr Mabuse: Der Spieler

Original titel: Dr Mabuse, der Speiler:
Tell 1: Der grosse Speiler - Ein Blind der Zeit.
Tell 2: Inferno - ein Speil von Meschen unserer Zeit
Svensk titel: Dr Mabuse, spelaren. Del 1 & Del 2.
Land: Tyskland
Längd: 270 min
År: 1922
Regissör: Fritz Lang

Den väl ansedde doktorn och hypnotisören Mabuse driver ett kriminellt nätverk som främst sysslar med falskmynteri och stöld av hemlig aktieinformation. Med hjälp av nätverket och sin förmåga att manipulera folks tänkande tjänar Mabuse stora pengar på börsen. Filmen är en allegori över Weimarrepublikens Tyskland.


Då har man tagit sig igenom en maratonfilm! 2 delar på 12 akter med den totala spelningstiden på 4½ timme. Jag ska villigt erkänna att jag inte sett igenom filmen i ett stycke utan har se de två olika delarna vars för sig mer en dag emellan. Något som jag dock ställt mig frågan under hela denna filmens gång är ju hur denna visats upp när den kom? Får luska vidare i det där.

Men nu kastar vi oss in i filmen istället. Fritz Lang levererar ännu en gång med denna långfilm om Dr. Mabuse. Vi befinner oss i början på 20-talet och det är tysk expressionism så det visslar om det! Trots sina 90 år på nacken så är det sjukt hur Lang lyckas göra sina filmer. När denna filmen kom måste det varit väldigt storslaget och skrämmande. Det kommer bli svårt att gå in på detalj i denna film då det finns så mycket att ta med. Övergripande kan jag ju bara säga att det är fantastiskt! Kameraarbetet, rekvisitan och framförallt de grymma effekterna. Visst det är ju inte effekter så som ni tror det är idag. Men effekter som man blev helt tagen av när man satt där och tänkte "Hur lyckades dom knäcka ut det redan för 90 årsen. Och hur exakt har dom gjort detta?". Just Langs filmer är väldigt intressanta att kika på från denna tiden. Jag har förvisso bara sett denna och Metropolis (1927) men det är riktigt grymma filmer, främst med tanke på när dom är gjorda!

Filmen är mörk till sin story när vi får följa Dr. Mabuse och hans kumpaner i korruptionen av staden. Enda nackdelen (har säkert påpekat detta tidigare) är att det är svårt att sätta sig in i hur det var då d.v.s i Tyskland efter första världskriget. Det är väldigt mycket satir och framställning av samhället just under denna tiden, därav uppkomsten av expressionismen. Men på det sättet som filmen visas är grymt. Inte hela filmen igenom dessvärre.

Som jag skrev tidigare är det svårt att ta upp något specifikt då jag tycker det finns så mycket att ta med. Men något som jag tyckte var riktigt coolt var en scen på andra delen där det är en man som håller på att bli galen och går under Dr. Mabuse våld. Han börjar se spöken och det var riktigt ball när det helt plötsligt dyker upp 5 identiska spöken som sätter sig runt bordet vid mannen.Dessutom rör sig alla spökena vilket gör det ännu mer intressant och häpnadsväckande. Principen i sig är ju inte så svårt att göra, idag. Däremot måste detta vara något dom jobbat med väldigt länge för att få igenom! Sjukt imponerande var det iallafall att se.

Även en annan scen ifrån första delen när det är ett gäng som sitter och spelar kort och en förklädd Dr. Mabuse sitter med och fuskar sig till vinsterna. Där har dom också suttit och gjort ett så äckligt bra kameraarbete och lagt på effekter som man inte änns ser i filmer idag. Det var en fröjd att se!

Har man intresset och klarar av att se gammal hederlig stumfilm så råder jag verkligen att ta en titt på de tyska expressionism filmerna. Personligen tycker jag det är intressant att se hur filmen fick sin start och just 20-talet är Tyskland världsledande på filmfronten, fram till andra världskriget. Förvisso får man sätta sig in i ett annat perspektiv och koppla bort dagens filmer. Men det är riktigt ball att se, tycker jag iallafall.

#237 - The Wrong Man

Original titel: The Wrong Man
Svensk titel:  Fel Man
Land: USA
Längd: 105 min
År: 1956
Regissör: Alfred Hitchock


Manny Balestrero (Henry Fonda) är en ärlig och hårt arbetande jazzmusiker i New York. Då pengarna inte räcker till fruns tandläkarbehandling går han till hennes försäkringsbolag för att låna pengar. Livrädda, misstar personalen honom för den man som rånat dem ett år tidigare och kallar till sig polisen.





 En verklighetsbaserad historia filmatiserad av herr Hitchock och må vara en av hans mörkaste filmer som jag sett hittills. Historien i sig är väldigt tragiskt, en oskyldig man blir åtalad för ett brott som han inte har begått vilket leder till förvirring i familjen. Henry Fonda och Vera Miles gör ett sjukt bra jobb och levererar hela filmen igenom! Trots att filmens realism i historien så är den väldigt surrealistiskt framhävd. En egen tolkning från Hitchocks sida, vilket jag tycker gör hela filmen.

Spänningen ligger på högnivå i stort sett hela filmen igenom. Direkt i filmens början så kastas vi in i Manny Balasterero's liv och får följa med på han oskyldiga resa. Det är hemskt när sådana här situationer inträffar när det är specifikt folk som är oskyldiga. Hitchcock tar oss med in i en mörk och spännande historia som inte lämnar någon utanför. En skön film-noir när den är som bäst!

#236 - A Passage to India

Original titel: A Passage to India
Svensk titel:  En färd till Indien
Land: Storbritannien
Längd: 163 min
År: 1984
Regissör: David Lean

Ms. Adela Quested och Mrs. Moore seglar från England till Indien. Till att börja med vistas de i brittisk miljö med cricket, polo och afternoon tea, men de blir vänner med den infödde dr Aziz, och bestämmer sig för att med honom göra en utflykt till Marabargrottorna. Under utflykten blir Adela överfallen och dr Aziz häktas för dådet. Rättegången mot Aziz, och dess upptakt och efterdyningar, för upp till ytan alla rasmotsättningar och fördomar som finns mellan de infödda indierna och de brittiska kolonisatörerna som styr Indien.

Jag fick upp förväntningarna till denna film då det är samma David Lean som gjorde Bron över floden Kwai (som jag skrivit om tidigare). Detta gjorde att jag inte blev så avskräckt på filmens längd, utan såg fram emot en riktigt schysst rulle. Dessvärre var denna film i en helt annan klass mot Kwai. Ska jag kortfattat beskriva helheten på filmen så är det ett utdraget klassiskt drama som, till största del, handlar om engelsmännens kolonimakt i Indien och hur dom behandlar de infödda indierna.

Relativt intressanta karaktärer och handling. Dock känns hela filmen som en direktöverföring från boken, som filmen är baserad på, direkt till film. I och med detta blir det en ganska utdragen film där det inte sker så jätte mycket. Eller aa.. Storyn i sig är det ju inte så mycket action i, men hade nog varit med intressant om Lean gjort sin egen tolkning av boken/storyn. Helt okej film att relaxa till såhär på en lördagsförmiddag. Skön matiné helt enkelt!

#235 - Mon Oncle

Original titel: Mon Oncle
Svensk titel: Min Onkel
Land: Frankrike/Italien
Längd: 110 min
År: 1958
Regissör: Jacques Tati

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta. 

Då har man alltså sett alla Tatis filmer, då detta var min sista med den franske regissören. Filmen går i samma traditionella anda som de 4 övriga filmerna i lättsam och uppfinningsrik komik. Det finns bara en som gör filmer som Tati och det är nog därför han blivit bland de främre regissörerna genom tiderna.

Något som jag kan tycka är intressant just på den satiriska biten med moderniteten och så är att trots att filmen har 54 år på nacken så är vi idag inte riktigt framme vid den typ av teknik som visas i filmen. Detta gör att den blir lustig och rolig att titta på även idag. Delar av filmen kunde jag känna blev lite väl utdragna, men början av filmen var riktigt riktigt bra! Det typiska med Tati är just att han repeterar saker, främst med ljud, och detta gör att det blir en lustighet över det hela. Även om det är repeterande så blir det fortfarande roligt då man vet vad som kommer ske och det blir bara dumt av alltihopa!

Då jag läser en medieutbildning och just nu läser medieproduktion har vi de senaste 2 veckorna pratat mycket just kring ljudet i film, vilken betydelse det faktiskt har. Jag har tänkt på ljudet mycket själv när jag ser på olika typer av film. Men just i denna filmen så märkte jag verkligen hur konstigt ljudet är på de olika sakerna. Bara en enkel grej som när man hör folk går och det är ett pålagt ljud som inte är vanliga fotstegsljud utan att dom har spelat in när dom sitter med pennor på ett bord och gör fotstegen med dom istället. Detta är något som jag måste se om i Tati filmerna. Ljudet är en central del i hans filmer, men nu när jag var så väl medveten om det så blev det övertydligt och det gjorde filmen ännu dummare - vilket jag gilla!

Jag tror faktiskt alla Tati's filmer är med i boken så jag tänkte att jag skriver upp dom som finns, en film skrev jag om för ett tag sen. Men till den som är intresserad av Tati och komik tycker jag absolut ska kika in hans filmer. Stillsamma, knäppa och roliga:
Fest i byn                       (1949)
Semestersabotören (1953)
Playtime                       (1967)
Traffic                           (1971)

#234 - I Walked With A Zombie

Original titel: I Walked With A Zombie
Svensk titel: Svart Mystik
Land: USA
Längd: 69 min
År: 1943
Regissör: Jacques Tourneur


En kanadensisk sjuksköterska får jobb i Västindien som personlig assistent åt en kvinna i nån slags vaken koma.



Någon av de kortare filmerna som står med på listan, endast 1h 9min och kanske detta är något som bidragit till att det går rätt snabbt att ta sig igenom filmen. Tyvärr en väldigt platt och ytlig skräckis från tidigt 40-tal som har en intressant story men som faller då jag kände att man inte fick in någon fördjupning i händelseförloppet. Helt plötsligt var filmen slut och så satt man där med tanken: "aha?".

Filmen funkar dock utmärkt som en skön "popcorn-film" som man kan dra på en söndag eftermiddag när man inte har så mycket annat för sig. Fotot var helt okej på sina håll, men inget som var framträdande hela filmen igenom. Samma beträffande manus och skådespelarinsatser. Ingen dålig film, men inte bästa heller direkt.

#233 - Cidade de Deus

Original titel: Cidade de Deus
Svensk titel: Guds stad
Land: Brasilien/Frankrike/USA
Längd: 130 min
År: 2002
Regissör: Fernando Meirelles

Raketen, som han kallas av vännerna, växer upp i en av Rios kåkstäder där våld och brutala gänguppgörelser är en del av vardagen. För att hålla sig vid liv utan att vara delaktig i gängens verksamheter och åtnjuta deras beskydd tvingas Raketen att balansera mellan lojaliteter och gängledares välvilja.

Fröjden som uppstår när man ser en otroligt bra film är helt oslagbar! Denna verklighetsbaserade, hemska och grymma skildring av Rio's område där vi får följa "Raketen" är lika fantastisk som extrem. Ögongodis hela filmen igenom! Mycket arbete kring effekter i bilden som resulterar i att filmen får ett härligt tempo, men också många intressanta sekvenser som uppkommer i samband med det skickliga kameraarbetet.

Även manuset håller hela filmen igenom. Lite rörigt emellanåt MEN man får faktiskt reda på allt som sker och man sitter inte med massa frågor i efterhand, vilket är väldigt skönt! Jag önskar jag kunde ta upp mer kring storybiten, då den är väldigt intressant upplagd. Dock vill jag inte ge några spoilers och hoppas att du som läser detta känner för att spana in denna filmen (om du inte redan sett den vill säga).

Ljudet har också en stor betydelse i denna film (säger jag med tanke på att jag läser utbildning i film just nu där vi precis läst en del om just ljudet i film). Även där är det väldigt effektfullt och har en står betydelse. Eller aa, det är framträdande på många delar tyckte jag. Rätt ball att det mest är miljöljud som är det mest centrala i filmen och inte så mycket filmmusik av den "klassiska sorten", om jag får uttrycka mig så.

Att få in alla aspekter som jag fick ifrån denna filmen är omöjligt tror jag. Så mycket detaljer och handlingar som är i denna filmen går bara inte att få ner i text. Denna film rekommenderar jag varmt till alla de som klarar av den lite råare sortens film, då det verkligen är en hemsk verklighet som det utspelar sig ifrån med mycket mord, vapen och gäng.

#232 - Butch Cassidy and the Sundance Kid

Original titel: Butch Cassidy and the Sundance Kid
Svensk titel: Butch Cassidy and the Sundance Kid
Land: USA
Längd: 110 min
År: 1969
Regissör: George Roy Hill


Ingen är snabbare än Butch Cassidy (Paul Newman) när det kommer till att komma på bli-rik-snabbt-system och hans kompanjon Sundance (Robert Redford) är en trollkarl med en pistol. När dessa två klumpiga bank- och tågrånare tröttnar på att rymma från lagen, ger de sig av till Bolivia med Sundances flickvän (Katharine Ross).



 

 Innan jag börjar skriva lite om denna filmen så vill jag redan nu säga att jag personligen inte är något större fan av just western film. Givetvis har det blivit några man sett genom åren, men det är inte just den typ av film som jag är så insatt i. Man är ju öppen för en ny film hela vägen, oavsett genre, men ibland så funkar det bra och ibland blir det (som med denna filmen) att det inte håller hela vägen.

Öppningsscenen till denna film var riktigt grymt. Klockrent foto med en äckligt bra ljussättning och man kom verkligen in i en ganska så rå vilda western stämning. Kanske var det att det började så otroligt bra som gjorde att resten av filmen inte kändes lika bra. Ju längre in i filmen man kommer känns det som att man aldrig får någon riktig fördjupning i Newman och Redfords roller. Jag tror det hade kunnat bli mer intressant att följa då. Vilket i sin tur är ganska konstigt att manuset är som det är då jag tycker de båda skådespelarna gör en bra insats. Manuset är bitvis underhållande med knivskarpa och sköna dialoger men hur filmen är formad föll inte riktigt i min smak. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag kände "störde". Filmen i sig är rätt originell och då blir det ju lite att man köper det, eller så gör man det inte.

Det som var den största fröjden för ögat i denna film var fotot (som jag nämnde tidigare). Riktigt bra foto och ljussättning, främst på natt-scenerna. Jag smårös lite, faktiskt, då jag tycker det var så sjukt snyggt gjort! Inte konstigt att filmens fotograf Conrad L. Hall kammade hem en oscar, det var han värd!

Till sist så känner jag bara att jag måste påpeka på ljudet/soundtracket som jag inte tyckte passade in alls. Men kanske är det just det som var en (av många) påverkningar till att filmen är som den är. Till dig som är western-fantast och inte sett denna film tycker jag absolut ska kika in denna film. Eller aa.. Det tycker jag ni som inte är western-fantaster också kan göra.

#231 - Peeping Tom

Original titel: Peeping Tom
Svensk titel: Peeping Tom - En smygtittare
Land: Storbritannien
Längd: 101 min
År: 1960
Regissör: Michael Powell

Mark (Karlheinz Böhm), en lugn och försynt ung man, jobbar på en filmstudio och vid sidan av detta tar han flickfoton ovanpå en sjabbig tidningskiosk. Besatt av bilden bär han alltid med sig sin lilla kamera och dokumenterar sitt liv och sina... mord! Det är nämligen så att Mark är speciellt intresserad av att fånga den rena skräcken i kvinnors ögon. En kvinna som hyr rum i Marks hus blir förtjust i honom och vill veta mer om hans liv och hans filmande. Kanske får hon veta mer än vad hon ville.


En väldigt intressant film på många olika sätt och vis! Detta måste, utan tvekan, vara en av de första psykologiska skräckfilmer som gjorts. Att den redan kom 1960 känns så sjukt grymt! Förvisso kom Alfred Hitchocks "Psycho" samma år, som går i ungefär samma tema, men denna film har ett så mycket mer mörkt och brutalt tema. Måste ha varit en väldigt stark film när den kom. Det är ju dock inte förvånande att den är ifrån Storbritannien och inte USA, faktiskt.

Öppningsscenen till hela filmen är ju bara helt klockrent. Efter lite research kring filmen så ska ju denna vara starten på skräckens kända "point of view"-teknik, d.v.s att t.ex. kameran filmar fram mot en kvinna och så är det huvudsakligen en person/karaktär som du får se ifrån. Något som existerar i gammal hederlig skräckfilm som t.ex. Halloween (1978) eller Friday the 13th (1980) för att bara nämna två av måååånga filmer som använt sig av det! Det är ju inget unikt i sig - men det är simpelt och det är bara så grymt bra!

Det enda jag är kluven över kring filmen är hur bra jag egentligen tyckte den var. Huvudkaraktären Mark är en intressant karaktär som utvecklas längst hela filmen. Berättelsen om honom blir bara värre och värre. Detta i takt med att filmen också blir mörkare ju mer du får reda på hans ursprung. Men samtidigt finns det lite "empati" i karaktären och detta blir lite kluvet. Förvisso är det en förvirrad karaktär, men jag hade hellre sett det utifrån ett/en håll/känsla och inte flera. Böhm gör dock en rätt bra insats och det är godkänt hela filmen igenom.

Vår kära italienska regissör Dario Argento tror jag varit aningen influerad av denna film. Påminner lite om hans två första filmer The Bird With the Crystal Plumage (1970) och The Cat O' Nine Tails (1971). Både rent filmtekniskt och i den mörka toningen över filmen. Kan nog hända att jag lär se denna film en gång till faktiskt. Kanske jag får en annan syn på den då! Till sist vill jag tillägga filmen inte innehåller speciellt mycket musik vilken ger det en ännu "råare" känsla. Det blev liksom mer surrealistiskt och skrämmande.

Ingen film för den känslige, men utmärkt för dig som gillar att sjunka ner i soffan till en härlig skräckrulle!

#230 - Easy Rider

Original titel: Easy Rider
Svensk titel: Easy Rider
Land: USA
Längd: 94 min
År: 1969
Regissör: Dennis Hopper


Wyatt och Billy sätter sig på sina motorcyklar och ger sig ut på en resa genom ett USA de trodde de kände till. Men överallt träffar de på de mest udda människor med en attityd de inte känner igen. Resan blir en lång färd genom ett land i förändring, och ju längre de åker desto mer övertygade blir de båda att det är någonting som inte står rätt till.





Det är alltid lika intressant att se filmer som inte följer den traditionella dramaturgin, speciellt när de filmerna är ifrån USA. Easy Rider hade jag lite svårt att greppa. Inte för att det är någon speciellt svår, tung eller extrem film på något sätt - men det finns något över filmen som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad den egentligen ville visa. Kortfattat, utan att spoila något, får man se mycket helbilder när Peter Fonda och Dennis Hopper sitter på sina mc's och åker ute på amerikanska motorvägarna. Stillsamt och fint filmat, bitvis. Personligen kände jag dock att det inte höll riktigt hela vägen ut. En annan aspekt att ta in i detta är att filmen kom 1969 och det må hända att jag är lite för ung för att förstå hur samtiden såg ut då (och i USA under denna tid) vilket också kan ha påverkat till min förvirring i filmen. Kul dock att se en ung Jack Nicholson, även om han bara medverkade en kort stund.

#229 - The Aviator

Original titel: The Aviator
Svensk titel: The Aviator
Land: USA
Längd: 170 min
År: 2004
Regissör: Martin Scorsese


Han var den snabbaste människan i luften och den rikaste på jorden och en av 1900-talets mest mytomspunna figurer. Howard Hughes levde det liv som andra drömde om. Han skapade enastående storfilmer, erövrade vackra Hollywood-stjärnor och byggde avancerade höghastighetsflygplan som han själv satte världsrekord med. Men bakom en självsäker och ouppnåelig fasad, utkämpade han en ständig strid mot fobier, tvångstankar och paranoia.


Är man intresserad och vet vem Howard Hughes är så tror jag att man kan uppskatta denna filmen lite mer än vad jag gjorde. Det är en oerhört snygg film i vanlig Scorsese anda, men en lång film utan intresse blir en väldigt lång film. Ibland blir det ju att man ser en film om någon som man inte har någon aning om vem det är och kan få ett väldigt intresse för den personen/händelsen. Just i The Aviator så kände jag dessvärre att det inte blev mer än en vanlig popcornfilm, men sånt är det - man kan inte gilla allt!

DiCaprio gör dock en strålande insats i denna film. På senare tid har jag verkligen fått upp ögonen för just honom. Jag såg The Departed (också Scorsese) för några månader sen och insåg vilken otroligt duktig skådespelare det faktiskt är! Det var något som gjorde filmen intressant att se faktiskt. Grymt skådespeleri, hela filmen igenom och Scorsese visar ännu en gång att han är en av de främsta regissörerna i världen.

#228 - Rebecca

Original titel: Rebecca
Svensk titel: Rebecca
Land: USA
Längd: 126 min
År: 1940
Regissör: Alfred Hitchcock

En ung dam (Joan Fontaine) träffar under en semester den excentriske och rike änklingen Maxim de Winter (Laurence Olivier). De två förälskar sig och gifter sig i all hast. Maxim tar sedan med sig sin nya hustru till sitt luxuösa gods
Manderley i England. Men hennes stora lycka förvandlas snart till en mardröm när hon inser att hennes man inte kan glömma sin förra fru, den vackra och charmerande Rebecca.




Extra glad över detta inlägg är jag då jag sett ännu en film av min favorit regissör Alfred Hitchock. Rebecca som jag hört ska vara en av de bättre Hitchcock filmerna fick jag äntligen tag på idag på dvd. Det har varit ett sökande då den utgått på dvd under en längre tid. Nu är den sedd, den tillhör film-samlingen och nu kastar vi oss in i själva filmen.

Öppningsscenen i filmen var hur bra som helst! Jag var verkligen taggad och satt på spänn vad som skulle komma härnäst. Filmen flöt på väldigt bra nästan hela tiden, det var en bit på slutet som jag tyckte drog ner tempot en aning. Som alltid höll Hitchcock uppe spänningen hela filmen igenom och på ett sådant "mystiskt" sätt som är väldigt typiskt för denne regissör. Stil- och klockrent foto som alltid, dock saknade jag det där lilla extra som finns i hans senare filmer. Men den perfekta planeringen i bilderna är som alltid på topp!

Joan Fontaine och Laurence Olivier gör ett otroligt bra skådespeleri hela filmen igenom. Det är intressanta karaktärer man får följa och manusförfattarna har arbetat fram riktigt grymma dialoger som briljeras via skådespelarna. Jag kan inte förstå hur Hitchcock, i stort sett, alltid lyckas regissera på ett så bra sätt! Hans filmer kan variera i hur bra dom är, men fotot och hans regisserande är det där lilla extra som gör stora lyft i filmerna. Därför tycker jag det är så otroligt kul att se just på Hitchock's filmer då man får kvalitetsfilm på hög nivå ifrån en människa som verkligen älskar det han sysslar med. Det märks. Framförallt om man jämför med dagens kvantitativa massproduktioner i dagens filmindustri.

Det som förvånar mig mest är dock att detta är den enda film som fått en oscar av alla Hitchcocks filmer, för bästa film dessutom. Jag gillade filmen, det är en bra film. Men det finns så många andra titlar av honom som är så grymt mycket bättre. Tråkigt också att denna filmens oscar inte gick till Hitcock personligen, utan till filmens producent David O. Selznick (som gjort bl.a. Borta med vinden, 1939). Varför gjorde den det kanske ni undrar? Detta berodde på att under denna tid när denna filmen gjordes var det producenterna som styrde och valde vilka som skulle regissera deras filmer etc. Så istället för att ge oscar till regissören gick den då till producenten som var "hjälten bakom filmen". Konstigt kan man tycka, men så såg det ut då.

Förövrigt så var detta min 23:e Hitchock film (av totalt 56 produktioner). Några till kommer jag att skriva om här längre fram och jag har faktiskt ett gäng ifrån 20-talet som står i hyllan och bara väntar på att jag ska se dom!

#227 - Lola rennt

Original titel: Lola rennt
Svensk titel: Spring Lola
Land:Tyskland
Längd: 81 min
År: 1998
Regissör: Tom Tykwer

Lola har exakt 20 minuter på sig att hosta upp 100 000 mark, annars kommer hennes pojkvän Manni att mördas av en lokal mafioso.




En otroligt grym film rent visuellt. Det är så mycket effekter i själva klippningen som pendlar mellan tecknat, svart/vitt, färg, slowmotion och allt däremellan! Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om denna filmen mer än: se den! Ganska svår att beskriva utan att spoila något. Gillar man filmer med fart och fläkt så är detta en varm rekommendation. Personligen tyckte jag den föll lite mot slutet, men början var riktigt grym och jag har nog inte sett något liknande tidigare. Stuket som filmen utspelar sig i har jag sett, men ej på sättet som det framfördes.

#226 - Rashōmon

Original titel: Rashomon
Svensk titel: Demonernas Port
Land: Japan
Längd: 88 min
År: 1950
Regissör: Akira Kurosawa


En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Ja, så verkar det i alla fall. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - så är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.



Då har man sett ännu en Kurosawa film och denna gången så föll filmen mig mer i smaken. För egen del var det ingen superfilm, däremot så hade den sina glimtar och budskapet i filmen är väldigt filosofiskt gestaltat. När man ser filmer ifrån länder som hamnar utanför USA och Europa tycker jag det alltid är lika kul att se hur filmen kommer bli just i handlingen i.o.m att dramaturgin ser lite olika ut i olika delar av världen. Just denna film har en rätt egen uppbyggnad i storyn, inte unik - men den berättas på ett speciellt sätt.

Tråkigt nog kände jag personligen att intresset inte höll hela filmen igenom. Men en intressant film som har varit kul att få se, kanske jag ser denna filmer någon mer gång och får ett annat intryck av filmen! Nu ser jag mer fram emot nästa film av denna stora japanska regissör och vill även passa på att ge tummen upp för det, bitvis, grymma fotot och det otroligt grymma miljöerna som denna film utspelar sig i.

#225 - Playtime

Original titel: Playtime
Svensk titel: Playtime
Land: Frankrike/Italien
Längd: 119 min
År: 1967
Regissör: Jacques Tati

Likt en nyfiken upptäcktsresande irrar Monsieur Hulot in i Paris modernaste superkomplex. En garanterat dammfri miljö av plast och stålrör, komplett med flygterminal, superlyxhotell och en varumässa för uppfinningar som ingen behöver. Två världar möts - och kolliderar. Den gamla, företrädd av Hulot, som försöker begripa vad som sker omkring honom, och den nya där människan försöker tämja sin otrygghet med hjälp av teknik.


Som alltid är Jacques Tati mästaren på att få in detaljer i bilderna. Det är så otroligt genomtänkta filmer! Så extremt detaljrika att du kan se om hans verk flera gånger och du kommer att upptäcka något nytt varje gång du ser på någon av hans filmer. Just denna film kände jag att det t.o.m var svårt att lägga fokus på vart jag skulle titta. Det här var min fjärde Tati film och trots att den inte blev min favorit så lär jag se om den enbart för att upptäcka nya saker i filmen som jag missat nu efter första titten!

Till dig som inte sett något av denne franske regissör så rekommenderar jag dig att ta en titt på någon av hans verk. Fotomässigt är det guld med grymt detaljerade scener och alla hans filmer utgör en perfekt balans mellan ljud och stumfilm. Det mest unika för just Tati är just bildspråket. Hans filmer innehåller inte så mycket dialoger, utan det är full fokus på just filmen och allt som sker i bilden. På ett fantasifullt sätt så blir nästan varje scen speciell på sitt sätt.

Precis som de tidigare filmerna är även detta en stillsam komedi som tar oss till en framtida stad med Monsieur Hulot (som är Tati's enda karaktär som medverkar i alla hans filmer) som vi får följa i detta moderna samhälle. Trots att filmen kanske är lite ur tiden på just denna biten så kan man fortsatt se humorn och delvis satiren till utvecklingen. Lite går att känna igen sig till hur vi lever idag och det är intressant att det gick att plocka fram redan 1967!

#224 - The Producers

Original titel: The Producers
Svensk titel: De våras för Hitler
Land: USA
Längd: 88 min
År: 1968
Regissör: Mel Brooks

 
Teaterproducenten Bialystock går i kompanjonskap med revisorn Leo vars idé är att tjäna pengar på fiaskon - de båda säljer andelar motsvarande 25 000% av intäkterna från den garanterade floppen "Det våras för Hitler" för att kunna fly fältet med fickorna fulla då den omedelbart lagts ned...





Mel Brooks första film som senare skulle till att bli (på svenska) "de våras för"-filmerna. Jag har sett de äldre/nyare produktionerna och kan tycka att de är roliga filmer som är lite halv galna. Denna film blev dock ingen höjdare för min smak. Visst är det lite halvgalet och spontant, men det händer för lite och det blir mest dumt utan att det blir roligt. Kände jag iallafall. Kanske är det en film som slog stort när den kom -68, men kanske inte funkar riktigt idag. Jag vet inte, men för den som är "de våras för"-filmerna ska definitivt kika in denna första produktion av Mel Brooks!

#223 - Raging Bull

Original titel: Raging Bull
Svensk titel: Tjuren från Bronx
Land: USA
Längd: 129 min
År: 1980
Regissör: Martin Scorsese

Biografisk film om den fysiskt starka, men emotionellt självdestruktive, boxaren Jake La Motta (Robert De Niro). Samma ilska som gjorde La Motta ostoppbar i ringen, fick honom att slå sin fru och sin bror Joey.


Precis som i beskrivningen av handlingen till filmen så är detta en skildring av boxaren Jake La Motta som spelas av Robert De Niro. Jag har länge velat se denna film och jag blev väldigt glad när jag såg att det var självaste Martin Scorsese som regisserat denna film. Men blev det som jag hade väntat? Dessvärre inte denna gången. Jag tror jag är för lite insatt i hela boxnings grejen och hur det såg ut i USA under denna tiden som filmen ska utspela sig ifrån. Detta gör att jag har svårt att se det fantastiska i denna film, som många hyllat den för och i.o.m det så blev filmen oerhört seg att ta sig igenom.

Vid sin sida har De Niro Joe Pesci som spelar brodern till La Motta. Vanligtvis i Scorsese filmerna ser man ju oftast Pesci i helgalna och otroligt aggressiva roller, vilket jag hade hoppats på även i denna film när den tog sin början. Men allt blev ett utdraget drama om denna (för mig) okände boxares liv och upp/ner gång. Kanske någon annan finner större intresse till denna film, men nu har jag iallafall sett filmen och kan även bocka av ännu en film av herr Scorsese!

#222 - Fight Club

Original titel: Fight Club
Svensk titel: Fight Club
Land: USA
Längd: 139 min
År: 1999
Regissör: David Fincher


En tidsinställd, sömnlös bomb (Edward Norton) och en hal tvålförsäljare (Brad Pitt) kanaliserar manlig aggression i en chockerande ny form av terapi. Deras koncept blir snabbt populärt, med hemliga "fight clubs" som startar i varje stad. Ända tills den sensuella, excentriska kvinnan (Helena Bonham Carter) kommer i vägen och får saker helt ur kontroll?



Jag har aldrig varit något stort fan av David Fincher, men denna filmen tar all cred! Satan i gatan vilken rulle! Hade filmen inte haft ett sådant seg del i mitten så hade denna film kanske varit en av de bästa filmer jag någonsin sett. Pitt och Norton briljerar hela filmen igenom och något som jag verkligen älskar med Finchers filmer är hur mycket fokus det är på fotot. Det är bara helt underbart! Stämningen på filmen är samma som i Seven (1995) men här håller det hela vägen ut även i storyn.

Även ljudet i denna film är så oerhört grymt. Filmen innehåller mycket effekter som INTE är baserade på att det bara ska se snyggt ut (som folk tror ska göra filmen bättre i dagens filmindustri). Ögongodis rakt igenom och det är såhär en film ska vara!

Personligen är jag ett litet fan av just filmer där du får följa en person som berättar sin story hela filmen igenom. Det enda som blir en liten nackdel just i denna filmen är att Nortons monolog är helt klockren, inget snack om den saken. Däremot kommer ju frågan upp hur mycket som är ifrån  manusförfattarna och hur mycket som redan är taget ifrån boken som filmen är baserad på.

Kommer nog se denna film fler gånger och lite kanske jag kan fundera kring varför jag inte sett denna film tidigare. Kan dock instämma med: bättre sent än aldrig!

#221 - Million Dollar Baby

Original titel: Million Dollar Baby
Svensk titel: Million Dollar Baby
Land: USA
Längd: 132 min
År: 2004
Regissör: Clint Eastwood

Boxningstränaren Frankie Dunns (Clint Eastwood) dotter har tagit avstånd ifrån honom och sedan dess har han inte tillåtit sig själv att komma nära någon - då kliver Maggie Fitszgerald (Hilary Swank) in på hans boxningsklubb. Maggie har en dröm om att bli proffsboxare och har en talang och järnvilja men saknar någon som tror på henne. Det sista Frankie vill är att engagera sig i någon på det viset, men blir slutligen övertygad av Maggies beslutsamhet.

En väldigt egen och annorlunda boxningsfilm mot t.ex. Rocky filmerna. Det första som får mig att bara älska denna filmen är den mörka/dystra tonen över hela filmen. Höga kontraster ihop med mycket skuggor tycker jag är så sjukt grymt snyggt och det är bara skönt att det är samma ton hela filmen igenom.

Skådespeleriet från Hilary Swank är helt klockrent, så jag blev inte förvånad över att hon fick en oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Att Morgan Freeman dyker upp i filmen tyckte jag också var riktigt nice, vem gillar inte Freeman liksom? (Även han fick en oscar för bästa manliga biroll). Clint Eastwood har jag haft lite svårt för genom alla år. Dock har jag insett att jag tycker han är mycket duktigare bakom kameran istället för framför, yes - han fick också en oscar för bästa regi.

Detta är min andra Eastwood film jag ser (den andra är De Skoningslösa, 1992 som också är med i boken) och det var riktigt kul att se denna film. Jag gillade den! Däremot känner jag att för egen del saknade den det där lilla extra för att klättra upp på betygsstegen. Men alla är vi olika och jag rekommenderar denna film, varesig du är boxningsintresserad eller inte.

#220 - The Untouchables

Original titel: The Untouchables
Svensk titel: De Omutbara
Land: USA
Längd: 119 min
År: 1987
Regissör: Brian De Palma

Eliot Ness (Kevin Costner) tillsätts av myndigheterna för att röja upp bland den organiserade brottsligheten i förbudstidens Chicago. Till sin hjälp har han Jimmy Malone (Sean Connery), en polis av den gamla skolan och en av de få veteraner inom kåren som vill bekämpa det ökande gangsterväldet. Snart har det som började som Ness tafatta och utskrattade försök att åstadkomma förändring orsakat en verklig oro hos stadens kriminelle boss, Al Capone (Robert De Niro).



Ännu en maffia/gangsterfilm avbockad på listan och Brian De Palma tar oss med till 30-talets Chicago där vi får följa Costner och Connerys jakt för att sätta dit De Niro som spelar den ökände Al Capone. För att börja med att lägga fokus kring skådespelarna så tyckte jag att själva sammansättningen i den här filmen var lite spännande. Dock kände jag att det inte höll hela vägen. Hela filmen utspelar sig ifrån polisens sida vilket utesluter De Niro som jag gärna hade sett mer utav. "De Omutbara" innefattar även Andy Garcia och Charles Martin Smith och alla gör ett helt okej jobb.

Mycket av själva skådespelar insatserna hänger ju lite på regisserandet och De Palma tycker jag håller måttet, men inte mer. Det är absolut inte dåligt, filmen var underhållande och hade nästan inte en enda död punkt igenom hela filmen. Fast  jag saknade råheten som annars brukar träda fram just i maffia filmer och den fanns inte på samma sätt här som i andra filmer jag sett. Inte för att jämföra med Scarface (1980) men De Palma håller måttet samma känner jag, till skillnad mot Martin Scorsese som bara köttar på i sina maffia/gangsterskildringar. Men alla har dom olika stilar och tur är väl det så man får lite olika versioner som passar olika smaker!

#219 - Il Conformista

Original titel: Il Conformista
Svensk titel: Fascisten
Land: Italien/Frankrike/Västtyskland
Längd: 115 min
År: 1970
Regissör: Bernardo Betrolucci

Historien tar plats år 1938 i Rom, där Marcello påbörjat ett jobb hos Mussolini samtidigt som han förför en vacker ung kvinna. Marcello åker till Paris på sin smekmånad, där hans chefer har ett uppdrag åt honom. Han ska söka upp sin gamla professor från skoltiden, en anti-fascist, och mörda honom..






Den här filmen kommer det inte bli mycket till att skriva om. Till en början var det intressant och när man hamnar mitt i en story så vill man ju få reda på hur allt ligger till och vad det är som sker. Antingen har jag varit ouppmärksam eller så är det helt enkelt att den inte föll i smaken för min del. Filmen följer inte den vanliga berättartekniken utan hoppar mellan olika tider och jag hade lite svårt att hänga med att jag tillslut var så lost i storyn att intresset sjönk mer och mer allt eftersom filmen fortsatte.

Några få scener tyckte jag hade riktigt snygg ljussättning och i början av filmen så har man filmat lite på "snedden" och det tyckte jag var riktigt nice faktiskt! Synd bara att fotot inte höll i hela filmen. Det finns en väldig politisk bakgrund till filmen och allt kretsar ju kring fascism och Mussolini, så den som har mer intresse av det (och mer koll än vad jag har) kan kanske sätta sig in i filmen på ett annat sätt.

#218 - Fanny och Alexander

Original titel: Fanny och Alexander
Engelsk titel: Fanny and Alexander
Land: Sverige
Längd: 188 min
År: 1982
Regissör: Ingmar Bergman

I en liten svensk stad får vi följa familjen Ekdahl som domineras av en rik och begåvad änka samt hennes tre söner. Sonen Oscar driver tillsammans med sin fru Emelie den lokala teatern. Paret har två barn; Fanny och Alexander. Då Oscar drabbas av en tidig död, gifter sig hans änka med biskopen i staden och flyttar till hans spartanska och stränga hem. Ett helt nytt liv väntar och Alexander, och vi får följa dem och den övriga familjen genom sorg och glädje, ljus och mörker i Bergmans hyllade film.


Innan jag startade denna filmen så undrade jag hur det skulle bli att ta sig igenom en Bergman film på tre timmar när jag vanligtvis är slut efter 80 - 90 minuter, som är den vanliga längden på de filmer jag sett av honom tidigare. Det underlättade ju dock en del när jag en halvtimme in i filmen upptäckte att den inte var så tung, grå och dyster. Inte till en början iallafall.

Fanny och Alexander är en otroligt hyllad film har jag fattar såhär i efterhand. Filmen nominerades till sex oscars och kammade hem fyra (bästa utländska film, scenografi, foto och kostym) men personligen kände jag igenom hela filmen att det inte var en sådan där Bergman film som jag är van vid att se. Hur filmen kunde vinna bästa foto kan jag inte förstå, då jag tyckte att det inte höll samma klass som i t.ex. Smultronstället eller Tystnaden. Förvisso är scenerna otroligt innehållsrika, trots "lättheten". De tre timmarna gick ganska så fort kände jag och jag saknade det där tunga och svåra som Bergman brukar ha med. Det finns där, men inte på samma sätt som tidigare.

Något som dock var extra roligt i denna filmen var att svenska skådespelareliten medverkade! Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Allan Edwall, Ewa Fröling, Jan Malmsjö, en ung Pernilla August m.fl. Skådespeleriet var det som jag tyckte var bäst i hela filmen. Även om storyn i sig inte föll mig i smaken så visar Bergman iallafall att regin är på topp, hela filmen igenom faktiskt. Den starkaste och, enligt mig, bästa scenen i filmen görs av Jan Malmsjö (som spelar Biskop Edvard Vergérus) i en dialog med Bertil Guve (som spelar Alexander). Där kunde jag känna att det var "Bergman-feeling" över scenen, både i foto, regi och dialog. Även denna film har Bergman skrivit manus till själv, så som de flesta andra av hans filmer.

Avslutningsvis så skulle jag vilja säga att trots filmens brister, enligt mig, så var den kul att se. Det finns några fler Bergman filmer kvar i listan och jag ser redan fram emot nästa!

#217 - The Quiet Earth

Original titel: The Quiet Earth
Svensk titel: Den tysta jorden
Land: Nya Zeeland
Längd: 91 min
År: 1985
Regissör: Geoff Murphy

När forskaren Zac Hobson (Bruno Lawrence) vaknar en morgon upptäcker han att han är ensam överlevande efter ett vetenskapligt experiment som har slagit fel.



Är det någon som sett The Last Man On Earth från 1964 (eller remaken på den filmen I Am Legend från 2007) så kan jag ju säga att även denna film går i samma stuk. Dock är de filmerna baserade på novellen med samma namn som skrevs 1954 av Richard Matheson. The Quiet Earth är baserad på Craig Harrisons novell med samma namn som kom 1981. Jag tror att Harrison kan ha varit inspirerad av Mathesons novell när han skrev den då de båda historierna påminner en hel del om varandra.

Men för att kasta oss in i filmen The Quiet Earth istället så var de första 30 minuterna riktigt bra. Det behövs inte en massa effekter för att göra en bra film om man kan bygga upp en öde stad med en vass Bruno Lawrence i huvudrollen. Just dessa 30 minuter av äkta post-apokalyptisk känsla med fokus på hur det verkligen skulle kunna kännas att vara helt ensam och utlämnad till hela världen med tanken "det var jag som orsakde detta" på sitt samvete. Intressant och underhållande början vilket trappade upp intresset för storyn.

Även om större delen av filmen var snyggt fotade och det fanns några spännande scener mot slutet så höll inte sista timmen för min del. Jag gillar storyn. Men utan att behöva spoila något för dig som läser detta så utvecklas ett triangeldrama där allt fokus kretsar kring resterande delen av filmen och det gjorde att intresset sjönk lite. Helt klart en sevärd film och jag tycker absolut den är okej, fast jag hade hoppats på en annan fortsättning igenom resten av filmen.

Det sista jag vill kommentera till denna filmen är att jag verkligen gillade att det är en väldigt "tyst" film. Hade man haft mer bakgrundsmusik tror jag det hade lett till att man inte kunnat sätta sig in i hur det skulle vara att vandra ensam på den tysta jorden.

#216 - Nosferatu, eine Symphonie des Grauens

Original titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Svensk titel: Nosferatu
Land: Tyskland
Längd: 94 min
År: 1922
Regissör: F.W. Murnau

Nosferatu är baserad på Bam Stokers "Dracula" och är den första filmatiseringen med vampyrgreven i spetsen. Filmen handlar om en mäklare som åker till Greve Orlocks slott och säljer en fastighet till honom som ligger i Bremen. Greven beger sig sedan till sitt nya hem med en skepp som anländer till staden med en död besättning. Plötsligt börjar mystiska saker hända i staden och folket är förskräckta över vad det är som försiggår.


Detta är då den tredje filmatisering jag ser av Dracula ifrån Bam Stokers originalberättelse. De andra är då självklart Hollywood-versionen med Bela Lugosi i rollen som greve Dracula från 1931 (den filmen är förövrigt också med i boken) och sedan den spanska versionen av samma film från 1931. Yes, Dracula blev en sådan succé att spanjorerna inte kunde nöja sig med den och gjorde sin egen version. Dubbning var inte den enkla vägen på 30-talet utan man väljer helt enkelt att köra samma manus fast med andra skådespelare som pratar spanska. Filmerna är nästan identiska bortsett ifrån språket och att den spanska är lite snyggare filmad. Men Bela Lugosi är och förblir den "äkta" vampyren, enligt mig.

Men nog om detta. Kan ju kanske vara bra att föra en diskussion kring huvudfilmen i detta inlägg och om det inte var helt självklart så är det ju Nosferatu som ska diskuteras. Till början kände jag inte igen filmen alls och det var lite kul att få se en annan version som hade lite mer utdragen story mot de tidigare versionerna jag sett. Filmer ifrån Tyskland under 20-talet tycker jag personligen är något helt fantastiskt. För att vara så gammalt är det fortfarande väldigt snyggt. Tyskarna var ju ledande i filmvärlden fram till 30-talet och Hitler & co skulle ställa om världen lite och det inte blev annat än propagandafilmer som skulle sändas ifrån Tyskland.

F.W. Murnau visar verkligen på ett konstnärligt sätt hur man kan göra en film på. Trots att filmen snart är 100 år gammal så fanns det ändå ett obehag där. Inte på det sättet en skräckfilm kan vara obehaglig idag, men däremot levererade den "skräck känslan" och det var kul att få uppleva detta ifrån en sådan här gammal film. I stort sett varje scen ser man hur genomtänkt det är och ljussättningen är otroligt bra på de allra flesta delar i filmen. Även om jag tycker att Dracula ifrån 1931 är bättre så kan jag förstå att Nosferatu är rankad till den bästa vampyrfilmen genom tiderna. Delvis kan jag känna att den vinner lite över Hollywood-produktionen då det finns mycket mer känsla i denna och den var mer intressant på något vis. Skådespelarinsatserna är ju svårare att bedöma på en stumfilm och detta går ju att diskutera i all oändlighet, men jag känner ändå att Lugosi är och förblir Dracula för min del.

Filmen växte sig mer och mer allt eftersom den gick och jag tror jag kommer se den på ett helt annat sätt nästa gång jag ser den - för fler gånger kommer det bli, det vill jag lova! Något som jag också kan säga är att jag har sett den restaurerade utgåvan från 2006 av filmen men jag tror faktiskt filmen var precis som originalet. Hur menar jag då? Jo, att ALLA scener var kompletta. Jag har några filmer som inte är kompletta pga dom är så gamla och ingen har tänkt tidigare på att förbättra dom att delar av filmerna har försvunnit och ersätts med text på en svart ruta.

Ännu en klassikernas klassiker avbockad och nu laddar vi om för nästa rulle!

#215 - Броненосец Потёмкин

Original titel: Bronenosec Potëmkin
Svensk titel: Pansarkryssaren Potemkin
Land: Sovjetunionen
Längd: 75 min
År: 1925
Regissör: Sergej M Einstein

1905 skedde det första, stora myteriet inom den ryska tsarflottan vilket som så småningom ledde fram till starten av den ryska revolutionen. Matroserna vägrar äta den odugliga maten och när skeppsläkaren förklarar att ett köttstycke fullt med maskar i är ätbart bryter strider ut. Potemkin övertas nu av rebellerna. En av dem bärs död i land och stadsborna samlas kring båren. Nu rycker kosackerna fram med blixtrande bajonetter och massakrerar obarmhärtigt den flyende folkhopen. 


Då har man bockat av ännu en tidlös klassiker ifrån listan och det känns t.o.m skönt att den står i filmsamlingen. När jag gick på gymnasiet läste jag filmkunskap där lektionerna i stort sett bestod av att vi fick se lite olika utdrag ifrån olika filmer och sedan diskuterade vi kring de olika utdragen. Just Pansarkryssaren Potemkin var en film som fastnade på näthinnan då jag fann den väldigt speciell för sin tid. Frågan är bara varför det skulle ta mig hela 3 år innan jag äntligen fick se filmen, men bättre sent än aldrig.

Filmen är uppdelad i 5 olika "delar" och större delen av filmen utspelar sig på Potemkin. Redan från start märkte jag av vilken politiskt/satirisk inverkan filmen måste ha haft när den kom, kanske tur att filmen kom två decennier EFTER att revolutionen varit. De flesta filmer (av de som jag sett) ifrån denna tiden har ofta någon form av propaganda film. Potemkin är inget undantag, men det finns något mer i denna film. Det som  jag tycker gör den unik i sitt slag är att det finns ett grymt bra filmspråk och den är väldigt rå, speciellt för att vara ifrån 1925. Efter lite efterforskningar så fick jag reda på att just denna film har haft en stor censur i många delar av världen. I Sverige släpptes inte filmen förrän fram  på 1950-talet.

Sen känns det lite kliché att ta upp det som är filmens höjdpunkt, då i stort sett ALLA filmkritiker höjer denna scen till höjderna, nämligen den berömda trappscenen. Men vad ska man säga, det är ju bara så himla bra! Det ger verkligen bilden av hur rått det faktiskt var när revolutionen bröt ut och så mycket blod som det faktiskt är med där har jag nog aldrig sett i en film ifrån 20-talet. För mig var det oerhört starkt att se alla dessa människor som flyr ner för Odessatrappan ifrån soldaterna.

Jag har full förståelse för att denna filmen har haft en stor inverkan på filmhistorien då det måste varit en ganska så kontroversiell film när den kom i mitten på 20-talet. Den må vara lite ur tiden kanske och det finns säkert många andra politiska aspekter i denna ryska propaganda film som jag nu med stolthet åter ställer in i filmhyllan igen.

Bästa filmen jag sett? Nej inte direkt, men det är kul att pricka av dessa tidlösa klassiker som man ska ha sett när man är en filmnörd som jag faktiskt är.

#214 - The Thing

Original titel: The Thing
Svensk titel: The Thing
Land: USA
Längd: 109 min
År: 1982
Regissör: John Carpenter

En grupp amerikanska forskare på en isolerad bas i Antarktis blir belägrade av en utomjordisk organism som kan ta över människors kroppar. Forskarna blir alltmer paranoida och misstänker varandra för att vara besatta. Samtidigt som dom måste stoppa denna varelse.


Denna film var verkligen en upplevelse! Hail to 80-tals skräck-film säger jag bara. Här har vi inga animeringar i datorer utan "riktiga" effekter som är så otroligt snyggt att det blir lite små äckligt faktiskt. Givetvis tillsätter vi lite sci-fi och mysterium över detta och vips har vi fått ihop en klassisk 80-tals skräckis av vår godtrogne John Carpenter.

Jag njöt varenda minut av denna film! Just mysterium delen över hela filmen i kombination med ett gäng snubbar som vill ta reda på vem som blivit "smittad" gjorde det så oerhört intressant. En riktigt oförutsägbar handling som ligger på topp hela vägen från början till slut. Carpenter visar på hans grymma regi då intrigerna i filmen skildras på ett mycket bra sätt.

Något som jag även blev lite överraskad av var att det inte var Carpenter som stod för soundtracket till denna film utan istället självaste Ennio Morricone. Följdfråga på detta kände jag ju då: Hur ska detta bli? Och det känns så skönt att kunna säga att det var soundtrack i toppklass vilket ökar spänningen i filmen och gör den ännu bättre.

Det känns lite som att jag predikat klart för denna film nu. En riktigt bra rulle som förmodligen kommer ses många gånger till då det är såhär en bra film ska vara, enligt mig iallafall!

#213 - Shichinin no samurai

Original titel: Shichinin no samurai
Svensk titel: De sju samurajerna
Land: Japan
Längd: 202 min
År: 1954
Regissör: Akira Kurosawa

Bönderna i en liten by får varje år besök av ett gäng banditer som mördar, stjäl och våldtar. Folket i byn är trötta på att vara utsatta och fattar ett beslut om att ta dit samurajer som ska stoppa banditerna.


Egentligen har jag inte så mycket att säga om denna film. Det var spännande att få sin första film av Kurosawa, som är en av japans störste filmregissörer (för den som inte visste). Jag har inga direkta förväntningar åt något håll och det var nog tur det. För mig var detta en tre timmar lång film som inte fångade intresset alls för min del. Hade det varit lite mer fokus och fördjupning i karaktärerna så tror jag filmen kunde höjas lite, då jag helt förvirrade bort mig emellan åt pga det var lite svårt att hänga med i vem som var vem och vad storyn egentligen handlade om.

Om någon läste mitt tidigare inlägg om Bron över floden Kwai så nämnde jag där att längre filmer har en tendens till att bli uppdelade. Det blev fallet i denna filmen. Förvisso intressanta uppdelningar, men överlag kändes det som en väldigt platt film. Slutstriden var dock rätt fräck faktiskt och den hade sina små stunder, men det var för få i en sådan här lång film. Jag vet att det är några filmer till av Kurosawa som är med i boken så vi får väl se om någon av hans andra verk kan ge ett större intryck på mig.

#212 - The Bridge on the River Kwai

Original titel: The Bridge on the River Kwai
Svensk titel: Bron över floden Kwai
Land: Storbritannien
Längd: 161 min
År: 1957
Regissör: David Lean



Filmen utspelar sig i slutet av andra världskriget där en grupp brittiska soldater har blivit tillfångatagna av japanerna. Med överste Nicholson (Alec Guinness) i spetsen blir dom tvingade till att bygga en järnvägsbro över floden Kwai. Samtidigt som detta sker har den brittiska militärledningen satt in en kommandostyrka för att förstöra bron.




Redan fem minuter in i filmen kunde jag förstå varför man ska ha sett denna filmen, det är ju en klassiker! Hur kunde jag då se detta? Ja, det är en bra fråga. Men jag har en stor förkärlek till dessa gamla äventyrs krigs filmer, där allt inte bara handlar om att göra filmen så blodig och rå som möjligt. Här finns även en story och ett intressant drama som trollbinder tittaren. Eller aa.. Jag blev såld på detta iallafall.

Jag hade faktiskt ingen större koll på filmen innan jag drog igång den. Men för att knyta an till det jag skrev tidigare så var det en fröjd att se denna film. Många filmer som är längre än två timmar har en tendens till att få sina brister här och där. Eller att filmen blir, så att säga, "uppdelad". Detta märkte jag inte av alls då jag satt som fastklistrad igenom hela filmen och de sista tjugo minuterna så låg spänningen på högsta nivå.

Alec Guinness gör en oerhört bra insats som överst Nicholson (vilket han dessutom fick en oscar för) som håller koll på sina brittiska soldater. Det var kul att se honom i en annan roll även om han för alltid kommer vara Obi-Wan Kenobi i den gamla Star Wars-trilogin. Överlag så var det väldigt bra skådespeleri i filmen och det gillade jag. Mest med tanke på de intriger som finns i filmen hade fallit pladask om man hade lagt mindre fokus kring skådespelarna.

Man blir så glad efter att ha sett en sådan här film! En klassisk film som jag troligtvis kommer se fler gånger. Avslutningsvis skulle jag vilja nämna att filmen var väldigt lik Den stora flykten från 1963 och det kan ju varit så att John Sturges varit influerad av just denna film. Men vad gör väl det, man vill ju se fler filmer i denna stil!

#211 - Obchod na korze

Original titel: Obchod na korze
Svensk titel: Butiken vid storgatan
Land: Tjeckoslovakien
Längd: 128 min
År: 1965
Regissör: Ján Kadár, Elmar Klos


Filmen utspelar sig under 1942 Tono är en slovakisk snickare i en småstad. Hans fru och även hans svåger tycker han ska börja samarbeta med tyskarna istället och tjäna in lite extra pengar. Han blir utsedd till "arisk kontrollant" för en judisk liten butik som drivs av en judisk gammal änka. Då han får reda på att hon inte tjänar några pengar på butiken utan försörjs av andra judar i staden så blir han anställd och ska ta hand om henne. En jude.


Denna film vill jag verkligen rekommendera till dig som är intresserade av filmer som handlar om förintelsen. Ett väldigt rörande drama och tar upp individuellt ansvar och individuell moral i ett totalitärt samhälle. Tono som i denna film representerar den "vanliga" människan och som inte bryr sig så mycket om vad som pågår i världen befinner sig nu i en situation där han måste välja och handla på samma gång.

I filmens första del får vi ta del av Tonos liv och hur hans livssituation ser ut. Då han tillslut bli övertalad av sin fru och svåger att ta hand om denna butiken inne i staden så är han först skeptisk till detta. För mig var det en hel underbar scen när han kommer in till butiken och ska prata förstånd med denna gamla dam som är halv senil. Han är inte beslutsam och tar inte för sig så det uppstår en liten komisk scen när han ska förklara att han är arisk och hon är jude och hur situationen ser ut. Damen som varken hör eller ser bra ställer till det för honom då han istället får empati för henne.

Filmen visar verkligen en skildring ur hur det kunde vara under andra världskriget. Folk som pratade och hjälpte judar blev fängslade och Tonos situation blir värre och värre ju längre in i filmen man kommer. De sista 20 minuterna var verkligen gripande. Det visar verkligen vilken grymhet som det var då och hur han desperat försöker rädda damen ifrån att skickas på "arbetsläger".

Otroligt bra och vågad film. Tror jag ändrar mig här och rekommenderar den till alla. Vill man ha en fördjupad inblick i andra världskrigets tid som inte är tysk eller polsk så ska man se denna otroliga film.

#210 - Slacker

Original titel: Slacker
Svensk titel: Slacker
Land: USA
Längd: 97 min
År: 1991
Regissör: Richard Linklater


En film om den generation som kommit i kläm mellan 60-talets överflöd och 90-talets arbetslöshet. De kallas slackers och regissören Richard Linklater har gett sig ut i Austin, Texas för att fånga deras tillvaro. Denna spelfilm kan liknas vid en stafettlöpning där kameran rör sig fritt mellan människor på trottoarer, i parker och i barer. Allt från knäppskallar till självutnämnda genier får komma till tals och ge sin syn på sakernas tillstånd i dagens samhälle.


Det som jag gillar speciellt med denna boken är att man får chans till att se lite "udda" filmer emellanåt som man kanske aldrig hade sett annars. Slackers är en av dessa. Jag vet inte vad filmen hade egentligen men något fick mig att falla den i smaken. Egentligen så är det inget händelseförlopp i filmen och det finns ingen handling mer än att man får följa olika människor i Austin. Om jag skulle jämföra denna film med någon annan så tror jag att Clerks av Kevin Smith kommer närmast.

Nu tänker ni kanske hur denna film kan vara intressant överhuvudtaget. Men något har den. Det är intressanta och roliga dialoger mellan de olika människorna som man stöter på i filmen. Karaktärerna är väldigt verklighetstrogna för att vara påhittade och för att åter knyta an till dialogerna så är det ett otroligt snygg jobb bakom det. Det känns verkligen som det bara är personen som pratar utifrån ingenting, men efter att ha läst lite om filmen såhär i efterhand så är det Linklater som satt ihop dialogerna ihop med skådespelarna. Detta gör att filmen bättre kan jag tycka.

Jag tror detta är en film som man antingen gillar eller så gillar man den inte. Men vill man se någon liten udda film så tycker jag absolut att man ska kika in denna film och bara njuta!

#209 - Scarface

Original titel: Scarface
Svensk titel: Scarface
Land: USA
Längd: 170 min
År: 1983
Regissör: Brian De Palma


Tony Montana (Al Pacino) är en kubansk båtflykting som klättrar uppåt i Miamis undre värld.




Vissa filmer som står med i denna boken är sådana oförglömliga klassiker som man verkligen måste ha sett. Scarface känns som en sådan film. Så det är kul att man tillslut har sett denna sköna gangsterrulle! Det har blivit till att man har sett några stycken nu och för min del kände jag att detta var någon av de bättre sådana.

Al Pacino som spelar den hänsynslöse, maktgalna och stenhårda Tony Montana gör en stor insats. Min bild av Pacino som gangster är som Michael Corleone i Gudfadern-filmerna, men i denna film är det en total kontrast till den karaktären och det var intressant att se. En perfekt roll för Pacino som spelar ut den till fingerspetsarna och gör det riktigt bra!

Filmens handling, skriven av Oliver Stone, är som de flesta gangsterfilmer kan jag tycka. Man får följa Tony upp till toppen och sen hur det börjar dala. Typiskt konsept, men det håller. Personligen föredrog jag första delen av filmen mer än den andra. Men det fanns några riktigt bra scener i denna film som var en riktig fröjd för ögat och med äkta gangster-feeling över hela filmen.

För min del så toppar inte denna filmen Gudfadern-filmerna. Men helt klart sevärd och bra film till alla filmfantaster där ute som ännu inte sett denna film.

#208 - Anatomy of a Murder

Original titel: Anatomy of a Murder
Svensk titel: Analys av ett mord
Land: USA
Längd: 160 min
År: 1959
Regissör: Otto Preminger


Filmen handlar om advokaten Paul Biegler (James Stewart) som får ta hand om ett fall där en man mördat mannen som hans hustru påstår sig ha blivit våldtagen av.


Ibland kan det vara bra att ha lite koll på vad filmer handlar om och inte enbart gå efter filmtiteln. Jag som med förtjusning hade väntat mig en spännande & härlig amerikansk 50-tals film med  James Stewart i spetsen fick något helt annat. Ja, en amerikansk 50-tals film med James i spetsen fick jag ju. Dock under andra förhållanden.

Av filmens 2 timmar och 40 minuter så är det 40 minuter innan rättegången och resten av filmen är själva rättegången, mer eller mindre. Jag tycker att det är lite väl långt att ha en film där det inte är annat än dialog som håller igång filmen. Inget illa mot dialog. Men att sitta och titta på två advokater och olika vittnen blev lite små segt.

Dock utspelar det sig ett drama i rättssalen och det var lite underhållande emellanåt. Efter lite forskning kring filmen var detta "chockerande" för den amerikanska publiken i slutet på 50-talet i och med att det som filmen visar inte sker i verkligheten. Så det är en snudd på satir i filmen och det gillar vi ju!

James Stewart som är en av mina favorit skådespelare, faktiskt, levererade delvis. Men jag tror jag låter han få stanna kvar som favorit i Hitchcock filmerna och bockar här av ännu en film på listan!