#282 - Only Angels Have Wings

Svensk titel: Endast Änglar Har Vingar
Land: USA
Längd: 121 min
År: 1939
Regissör: Howard Hawks

När Bonnie Lee (Jean Arthur) väntar på båten stannar hon till vid en liten flygplats i sydamerika. Där kommer hon i kontakt med en pilot vars före detta flickvän snart dyker upp med sin nya make, varpå det hettar till rejält.



Något som jag tyckte var roligt att se just denna film var att det var självaste Hawks som regisserat denna film. Jag är (ännu vad jag vet) inget stort fan av honom - däremot har jag ju sett filmen om hans liv The Aviator (2004) av Martin Scorsese (som jag skrivit om tidigare här på bloggen då den filmen är med på listan) så det väckte intresset till denna film.

Till sin helhet så tyckte jag filmen var väldigt lik Casablanca (1942) till både känsla och stil. Först så trodde jag att detta var en rip-off på den, men sen insåg jag att det möjligtvis är som så att det är tvärtom (med tanke på årtalen). Cary Grant och Jean Arthur spelar väldigt bra mot varandra och filmen har vissa sekvenser som är riktigt grymt gjorda för att vara gjorda -39. En allmänt skön film i matiné stuk som man nästan kan slå på när som helst!

#281 - Lawrence of Arabia

Svensk titel: Lawrence av Arabien
Land: Storbritannien
Längd: 216 min
År: 1962
Regissör: David Lean

Detta är en biografi av T.E Lawrence. Den unge löjtnanten Lawrence (Peter O'Tooles) lyckas att få ett jobb som observatör hos prins Feisal, ledaren av Arabiens fria armé. Lawrence bestämmer sig för att stanna kvar och hjälpa Feisal. Hans äventyr är noga beskrivna av journalisten Jackson Bentley.


Om det är något som jag ska minnas (som blev väldigt märkligt) kring denna film var att självaste Peter O'Tooles gick bort samma dag som jag såg denna film. Det kändes oerhört märkligt att läsa detta dagen efter. Inte för att det är någon speciellt uppmärksammad skådespelare ifrån min sida så sett, men ändå underligt hur det kan vara ibland. Detta ville jag främst poängtera så folk inte får för sig att jag "passa på" att se denna film i samband med hans bortgång.

Lawrence of Arabia är en väldigt lång film för det första. För det andra så är de otroligt storslagna scener i filmens "första del". Fotot är oerhört vackert och detta märks då filmens "andra del" inte utspelar sig lika mycket ute i öknen som den första delen gör. Filmens handling svajar en hel del och det är inte det bästa jag sett av David Lean. Men man orkar ta sig igenom filmen, trots dess längd!

En av filmhistoriernas största klassiker är avprickad och jag vill åter ta upp att Lean är en regissör som jag fått lära känna via denna bok. Det är roligast när man finner vissa regissörer som man verkligen diggar - för det är inte säkert att man funnit dem på annat håll, på samma sätt som det blivit nu!

#280 - The Searchers

Svensk titel: Förföljaren
Land: USA
Längd: 120 min
År: 1956
Regissör: John Ford

Ethan Edwards (John Wayne) besöker sin bror och hans familj strax efter inbördeskriget. Medan Ethan letar efter boskapstjuvar blir brodern och hans fru mördade av några indianer. Tillsammans med halvblodet Martin Pawley  (Jeffrey Hunter) rider Ethan ut i öknen för att ta hämnd.
 

Då har man för första gången fått stifta bekantskap med mannen och legenden John Wayne. Kanske lite sent tycker någon, men som jag nämnt så många gånger tidigare så är jag ingen western-fantast och bättre sent än aldrig - eller hur?

Nåväl, Ford bjuder in till en äventyrlig film som har både spännande och allvarliga scener, som varvas med humor ifrån våra huvudkaraktärer. Stora fina landskapsbilder på den vilda western och det enda som jag fann lite irriterande var att tidshoppen kunde förtydligats. T.ex. så stannar våra två män över hos en familj och när de återses så har det gått en tidsperiod på fem år (vilket man inte riktigt fatta vad det var som hänt däremellan).

Lättsam och trevlig filmkikning var det i alla fall och nu undrar jag när Wayne-filmen som jag sett utdrag ifrån för många årsen ska dyka upp här ifrån listan! 

#279 - How To Kill A Mockingbird

Svensk titel: Skuggor över Södern
Land: USA
Längd: 129 min
År: 1962
Regissör: Robert Mulligan

Filmen utspelar sig i en fattig stad i amerikanska Södern under depressionen. En vit kvinna beskyller en svart man för våldtäkt. Även om hans oskuld är uppenbar har både juryn och domaren så förutfattade meningar att ingen advokat vill ställa upp och försvara honom - utom Atticus Finch (Gergory Peck), en av stadens mest respekterade medborgare. Hans passionerade försvar kostar honom många vänner, men han vinner i stället sina barns respekt och beundran.

Jag tycker alltid det är lika intressant när de ska medialisera en text (som i detta fallet är en bok) och man upptäcker att det är väldigt "bok-likt" i stilen på filmen. Hur menar jag då? Jo, jag tycker att vissa filmer har en tendens att bli för stela ibland pga man valt att gestalta boken och inte göra sin egen tolkning av den. Själv är jag ingen expert på att anse vad som är bäst/sämst, men när jag ser på Alfred Hitchcock's filmer där ALLA hans verk är baserade på böcker - så ser man hur man valt att ta kärnan i historien, men göra sin egen grej av det. Ibland funkar det, ibland inte. 

Även om det gick lite off-topic där mot slutet så ville jag egentligen bara säga att det är en väldigt stillsam film som Mulligan har gett oss. Historien känns mycket taget direkt ifrån boken och detta förvånar mig då introt till filmen var så genialiskt bra fotat! Trots att det finns vissa moment i filmen som ökar intresset så är det en lite för lugn film, jag hade gärna sett att de hade trappat upp dramat lite mer. 

Avslutningsvis så vill jag också ta upp just grejen kring: rättegång på film. Jag insåg när jag titta på filmen att jag inte vet vad jag tycker om det egentligen. Just i detta fall började det oerhört tråkigt, tyvärr - men trappades upp väldigt bra ju längre in i rättegången man kom. Då salen är som den är dessutom så är det ju inte den mest inspirerande platsen att filma på. Här tycker jag man borde lägga mer krut på sådana saker överlag! Filmen Liar Liar (1997) tycker jag är ett bra exempel på en "rättegångsfilm" som är riktigt bra gjord. Fast detta kanske beror på att det är "lättsammare" att titta på när det är humor inblandat.

#278 - 臥虎藏龍

 

Engelsk titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon
Svensk titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon
Land: Kina, Taiwan, Hongkong, USA
Längd: 120 min
År: 2000
Regissör: Ang Lee

Krigaren Li Mu Bai har för avsikt att dra sig tillbaka och leva ett liv i stillhet. Han överlämnar därför sitt berömda svärd, som bär namnet Gröna Ödet, till Yu Shu Lien, en kvinna som han i hemlighet är förälskad i. Li vill att Shu Lien skall ta med sig Gröna Ödet till Peking för att skänka svärdet till den aktade Herr Te. Själv ämnar Li bege sig till berget Wudan för att hylla sin läromästare och sedan möta Shu Lien i Peking. Hemma hos Herr Te lär Shu Lien känna den unga Jen. Kvinnorna blir goda vänner och Jen avslöjar att hon inte vill gifta sig, utan bli en fri krigare som Li. Samma natt blir det Gröna Ödet stulet.

Tyvärr har jag inte så mycket att säga om denna film. Fint foto hela filmen igenom och en lagom intressant historia. Något som är mycket berömt ifrån denna film är hur fighting-scenerna är gjorda. Detta var dock inget som föll mig i smaken, men det var intressant att se. Jag tycker om filmer ifrån den östra sidan av gjorden (ifrån vårt håll) då deras berättarstil inte är samma som vår. Sen så faller även detta ibland och just denna kände jag blev lite väl utdragen. Dock är det en fin film!

#277 - M

Svensk titel: M
Land: Tyskland
Längd: 117 min
År: 1931
Regissör: Fritz Lang

I denna fängslande thriller terroriseras en hel stad av en patologisk barnamördare. I takt med att belöningen för att hitta mördaren höjs, växer även oron bland polis & medborgare. Till slut anlitar polisen den undre världens hjälp för att ta fast mördaren.


Fritz Lang är en av de få regissörer som jag verkligen uppskattar och är för mig en av de största regissörerna vi någonsin haft i filmhistorien. Inte bara att Metropolis (1927) gav en "blown away"-känsla utan han fortsätter att överraska med sina filmer ifrån den tidiga film-eran. M är en film som jag länge väntat på att få se. Frågan är varför det skulle ta sådan tid att få sett den? Men bättre sent än aldrig (sägs det ju).

Det som är mest spännande kring denna film är att det är en av de första tyska ljudfilmerna och givetvis så leker Lang med detta i sitt berättande. Trots att jag inte sett alla filmer som släppts fram till denna film som har ljud i filmen så känns detta som den första film som fått en "signatur-låt". Jag tänker dock inte spoila om vad det är för något utan jag uppmanar verkligen dig som läser detta att kolla in denna film.

Lang briljerar även i denna film med sitt foto. Det är så mycket i filmen som känns helt genialiskt och jag (som själv sysslar med film) inspireras verkligen i hur mycket tanke det ligger bakom dessa "enkla" tagningar. Så mycket tanke bakom detta gör att det får en effektiv innebörd. I början av filmen får vi se ett barn som kommer gående med en boll. Hon kastar bollen på en skylt som efterlyser mördaren. Kameran stannar här och in kommer en skugga som börjar prata med barnet. Givetvis är detta vår käre antagonist. Låter hur enkelt som helst, men det är sällan man ser sådant idag!

Filmen ska förövrigt ha blivit kritiserad för att vara för nyskapande och djup. Det sjukaste är nog att den går att applicera till dagens samhälle och det är nog därför det blivit en sådan hyllad klassiker. Jag själv blev förvånad över vilket bra tempo filmen höll. Kanske inte riktigt hela vägen, men fortfarande bra. Det känns alltid så gött när man inväntat en efterlängtad film och det är med stolthet jag sett Fritz Lang's M. Och det är inte för sista gången, det kan jag garantera!

#276 - Amores Perros

Engelsk titel: Amores Perros
Svensk titel: Älskade Hundar
Land: Mexico
Längd: 153 min
År: 2000
Regissör: Alejandro González Iñárritu

Tre historier om tre skilda samhällsklasser. Rika tv-människor, arbetare och hemlösa länkas samman i en berättelse om våld, svek, beställda mord, vacker kärlek och hundslagsmål.



Innan jag går in på filmen så vill jag åter ta upp hur mycket jag älskar denna bok för möjligheten till att uppleva nya filmer ifrån nya länder! Det är inte varje dag jag sätter mig ner och tittar på mexikanska filmer direkt. Precis som sammanfattningen av filmen säger så är detta alltså en film som är tre olika historier vilket länkas samman utifrån en händelse i filmens inledning. Egentligen är jag inget fan av denna typen av berättande, men man kan ju inte alltid få som man vill.

När jag tänker tillbaka på filmen så vill jag först och främst framhäva filmens otroliga realism. Filmen inleder med en text som säger att "inga djur har kommit till skada under inspelningarna", men hur de fått till de (spoiler) döda hundar som är med i filmen är helt otroligt i så fall. Jag känner fortfarande att de har dödat hundarna och tagit med dem i filmen. Detta säger ganska mycket om min realistiska upplevelse i filmen, eller hur?

Två av tre historier fann jag otroligt intressanta att följa. I sin helhet så känner jag att filmen hade mycket att säga. Med tanke på att varje historia har något med hundar att göra så visar inte detta bara på hur människor behandlar sina djur. Utan även hur vi behandlar varandra - människor emellan.

#275 - The Elephant Man

Svensk titel: Elefantmannen
Land: Storbritanninen(USA
Längd: 124 min
År: 1980
Regissör: David Lynch

England år 1884. Doktor Frederick Treves (Anthony Hopkins) får höra talas om en cirkus som påstår sig ha en Elefantman (John Hurt) på repertoaren. Elefantmannen heter John Merrick. Hans ansikte är totalt vanskapt. Doktor Treves blir fascinerad av Elefantmannen och övertalar cirkusens ägare att få ta med sig mannen till ett sjukhus. Där undersöks mannen och doktor Treves studerar hans deformerade ansikte. John Merrick lider av ett svårt talfel som doktor Treves vill hjälpa honom att bli av med.


 
Då har man sett sin första film av den erkände regissören David Lynch och ännu en film på listan är sedd. Hur var då upplevelsen av filmen The Elephant Man? Det är ju det jag ska besvara här. Jag hade ingen större koll på vad filmen egentligen handlade om från början och hela filmen inledde med högt intresse. Med en stor mystisk-feeling så blir vi introducerade till Elefantmannen (eller John Merrick som var hans riktiga namn) och det enda som jag kände var problemet i filmen var att det var för lite fokus på just honom.

Nu tänker ni säkert: "men va? det handlar ju om honom, hur kan det då vara för lite fokus?"
Jo, då det är ett gäng karaktärer inblandade i denna film och det kändes mer som att det kretsade kring människorna runt om huvudkaraktär. Förvisso så ligger den mörka tonen i filmen just hur råa och iskalla människor faktiskt kan vara (eller är?). Det är inget fel med det. Dock hade jag förhoppning kring att vilja följa och känna mer med Merrick, så blev inte fallet för mig!

Filmen i sin helhet har dock fina bilder och känns väldigt stilren/snygg! Bra rollsättning med goda prestationer. Kanske lite väl seg i min smak, men det ska bli spännande att ta sig an nästa Lynch film.

#274 - Magnolia

Svensk titel: Magnolia
Land: USA
Längd: 188 min
År: 1999
Regissör: Paul Thomas Anderson

Magnolia är som en väv som visar upp livsöden i en serie händelser som både är självständiga och del av en och samma historia. Det är ett porträtt av en ensam stad där kärleken ibland hamnar i skymundan och samtidigt en resa i själens hemliga irrgångar.


Paul Thomas Anderson tar oss med in i en slumpmässig, realistisk och intressant historia. Filmens inledning lägger verkligen ribban för filmen. Den engagerar genom sitt grymma bildspråk, ihop med tre grymt intressanta storys som ger en liten "förklaring" till vad filmen ska handla om.

Dessvärre tycker jag det är jobbigt när ribban höjs så mycket i början.. För att vara en sådan vacker film med ett gäng sköna scener och otroligt kameraarbete så kände jag att historien föll ju längre in i filmen man kom. Jag kände att den inte riktigt levde upp till den starka början. Förväntningarna som kom då blev inte som jag tänkt. Trots detta så borde jag räknat ut under filmens gång att den skulle sluta som den gjorde. Men det var ju inte det som jag ville ha.

Slutligen så vill jag dra upp regin ifrån Anderson som är riktigt bra genom hela filmen. Riktigt bra skådespelarprestationer ifrån alla sköna skådespelare som medverkat i denna film! Ska man se denna filmen så ska man verkligen ta sig tid till att göra den. Inte bara för längden, utan även sätta sig in i filmen - annars blir det svårt att ta sig igenom den!

#273 - Mishima - A Life in Four Chapters

Svensk titel: Mishima -  ett liv i fyra kapitel
Land: USA
Längd: 121 min
År: 1985
Regissör: Paul Schrader

Poeten och konstnären Yukio Mishima (Ken Ogata) begick ett spektakulärt självmord och filmen skildrar hans sista dag i livet, blandad med återblickar ur hans liv och dramatiseringar av tre centrala verk som starkt anknyter till hans personliga erfarenheter och tankar.


Som jag tidigare tagit upp så tycker jag att det ibland kan bli lite svårt när man ska se en "filmografi" om en person som man inte har någon koll på vem det är. Att inleda filmen med bakgrund till vem denne Yukio Mishima var öppnade upp många dörrar, även om jag fortfarande inte visste vem han var. Precis som i texten "om filmen" här ovan så får vi alltså följa Mishimas sista dag i livet och får också reda på hans förflutna. En väldigt invecklad och speciell människa.

Filmen hamnar på ett mellanläge där jag har svårt att skilja på om det bara är segt eller om det är skit bra. Om inget annat så var den väldigt intressant och håller faktiskt hela två timmar igenom. Fotot briljerar på sina håll, men främst är det som sagt Mishima som håller intresset uppe. Som liten extra grej såhär kring filmen så är den producerad av Francis Ford Coppola & George Lucas.

#272 - Riget

Engelsk titel: The Kingdom
Svensk titel: Riket
Land: Danmark/Frankrike/Tyskland/Sverige
Längd: 280 min
År: 1994
Regissör: Morten Arnfred & Lars von Trier

På rikshospitalet i Köpenhamn händer det skumma saker. Det befolkas av säregna personer och dessutom verkar det ibland som om sjukhuset lever ett eget liv...



Lite bakgrundsfakta till filmen i sin helhet är att det från början var en tv-serie som klippes ihop till en film (vad jag förstått efter lite research). Jag kommer skriva utifrån serien då det är den jag sett (4 avsnitt) för jag hittade inte bioversionen. Men jag är nog glad för det, för Riket kan man inte få för lite av! Jag kan redan säga nu att det finns nog INGET som slår denna serie. Efter första avsnittet så kände jag att det var något av de bästa som jag sett i hela mitt liv. Denna serie har allt och det kommer inte kunna gå att få ner i text hur fantastisk denna serie är! Så jag vill verkligen rekommendera den till ALLA som har intresse för film/serier. This is the shit!

Redan i första avsnittet så fängslades jag av de oerhört intressanta, märkliga och spontana karaktärer som vi får möta på rikshospitalet i Köpenhamn. Hela produktionen har dogma-känslan över sig och det som jag tycker är mest intressant är de otroligt briljanta vändningarna som finns igenom hela serien. Ena stunden är det på gränsen till FÖR äckligt under en operationsscen, detta kan sen vända till klockren underhållning och löjligheter där jag faktiskt skrattat högt. För att vara det första jag sett med von Trier så älskar jag det verkligen, så det blir till att få ett uppsving för att se hans filmer framöver nu. Trier och Arnfred bygger upp känslan på ett väldigt mystiskt, spännande och gripande sätt. Med ordet "gripande" så vill jag främst syfta till att man bara vill ha mer och se vad som händer. De scener som ibland kan kännas som "att det inte händer något" är nästan de scener som är mest oförutsägbara och de är helt underbara! Det blir det lilla som gör det stora!

Jag skulle vilja påstå att denna serie inte går att placera inom någon specifik genre. När jag läste om den så skrev någon "skräck-serie". Men jag skulle vilja säga att den innehåller ALLT. Mer eller mindre. Den känns lite surrealistisk, men ändå inte då det finns en realistisk känsla i hur serien är gjord. Och avslutningsvis så måste jag ju framhäva den grymma regin till denna serie. Sen har vi vår käre Ernst-Hugo Järegård som briljerar i denna serie! Det är den enda svenska skådespelaren som är med (och det är ganska gött för att danska är ju inte mitt favoritspråk att lyssna på) och hans sätt att agera på är utöver det vanliga. Hans karaktär Stig Helmer är personen som man hatar, älskar och njuter av till fullo! De andra personerna som är med gör bra ifrån sig med. Men E-H är utöver det vanliga!

Det går inte att beskriva denna serie egentligen. Jag gjorde ett försök här. Men snälla! Alla som läser detta! SE RIKET! Ni kommer inte att ångra er!

#271 - Moulin Rouge

Svensk titel: Moulin Rouge
Land: USA
Längd: 126 min
År: 2001
Regissör: Baz Luhrmann

Den unga poeten och författaren Christian (Ewan McGregor) reser år 1899 från London till Paris och hamnar mitt i den bohemiska revolutionen. Genom sina nyfunna och lika bohemiska vänner blir han presenterad för den undersköna kurtisanen och glädjeflickan Satine (Nicole Kidman), stjärnan på den färgsprakande nattklubben och bordellen Moulin Rouge. Christian blir vid deras första möte förälskad i den vackra kurtisanen och Satine blir även hon, om än motvilligt, förtrollad av Christians sång och bryter därmed den gyllene regeln - att aldrig bli förälskad.

När jag i våras såg filmen The Great Gatsby (2013) så fångades jag verkligen av det visuella berättandet i filmen och undrade givetvis vilken regissör som hade gjort den. Namnet Baz Luhrmann fastnade direkt. Veckan efter jag sett Gatsby på bio så var jag på Willys och fick syn på "Australia" (2008), "Romeo+Juliet" (1996) + Moulin Rouge som jag visste skulle in i blu-raysamlingen.  Just Gatsby och MR påminner väldigt mycket om varandra , rent visuellt. Det som dock gjorde hela filmen så sjukt mycket bättre var att det passa in så grymt i en musikalfilm. Jag ska  lägga upp alla korten på borden och säga att jag verkligen inte förvänta mig så mycket, då filmmusikal inte är min grej riktigt. Men Luhrmann överträffade igen!

I ett försök att bryta ner filmer så vill jag börja med att ta upp just det visuella. Hela filmen är som en enda berg-och-dal-bana. Man kastas hit och dit emellan scenerna. Emellanåt är det väldigt intensiv klippning och övergångarna är helt klockrena, för det mesta i alla fall! Musiken är sjukt skön filmen igenom får jag allt tycka. Nytolkningarna på många kända låtar är riktigt grymma på sina håll och detta gör ett lyft i hela filmen. Dessvärre är storyn aningen platt och väldigt kliché. Dock vilja höja både McGregor och Kidman för deras riktigt grymma insatser! Främst Kidman, som skildrar den prostituerade Satine på ett väldigt bra sätt. Emotionell, sexig, bestämd och förvirrad i sig själv.

Jag tror att detta är en film man antigen gillar eller hatar. Jag diggade den, främst för det visuella och skådespelet! En skön och färgglad film där jag satt fastklistrad i 2 timmar med ren & skär filmunderhållning i högklass!

#270 - Down by Law

Svensk titel: Down by Law
Land: USA/Väst Tyskland
Längd: 107 min
År: 1986
Regissör: Jim Jarmusch

Tre udda typer hamnar i samma cell i ett fängelse i Louisiana. De beslutar sig för att rymma och flyr ut i träskmarkerna, med poliserna i hälarna.




När jag läste storyn till filmen så trodde jag att detta skulle vara ännu en rymmarfilm med polisen hack i häl. Jarmusch visade dock på något helt annat. Att det är en independent film framgår ganska tydligt i början av filmen. Dock är det svårt att skilja på längre in i filmen då vissa moment känns väldigt välgjorda och på gränsen till professionellt filmskapande. Det känns så himla tråkigt bara att det viktigaste i hela filmen är det som ligger på fall rakt igenom. Och vad är detta då? Jo, nämligen realismen. Sättet som filmen är strukturerad och filmad på tilltalade mig om att filmen innehåller en hög grad av realism. När sedan skådespelarna, till största del, inte agerar naturligt så försvinner realismen och man börjar höra/se de inlärda replikerna/rörelserna.

Filmen är förvisso inte så jätte dålig i sig. Det som Jarmusch lyckats mest med är att ändå hålla uppe en sorts "spänning" eller känsla av att man vill veta vad som kommer härnäst. Så det gick ganska fort att se filmen trots allt. Sen måste jag också påpeka på att jag har sett så mycket film nu i olika former, av olika regissörer och stilar. Men Jarmusch berättarsätt vet jag inte om jag hatar eller älskar. Ena stunden är det superbt, samtidigt som det är helt ologiskt och konstigt i andra delar. Spännande med såpass mycket statisk kamera som filmen innehåller. Dessutom så är det nog inte en enda närbild nu när jag tänker efter, men ändå så kommer man in på karaktärerna.

Nä, en kluven filmupplevelse blev startskottet på sista veckan i Augusti. Vi får se om Jarmusch lyckas övertyga mig nästa gång. Men det kanske blir en annan upplevelse när jag vet vad som väntar? Fortsättning följer!