torsdag 21 juni 2012

#220 - The Untouchables

Original titel: The Untouchables
Svensk titel: De Omutbara
Land: USA
Längd: 119 min
År: 1987
Regissör: Brian De Palma

Eliot Ness (Kevin Costner) tillsätts av myndigheterna för att röja upp bland den organiserade brottsligheten i förbudstidens Chicago. Till sin hjälp har han Jimmy Malone (Sean Connery), en polis av den gamla skolan och en av de få veteraner inom kåren som vill bekämpa det ökande gangsterväldet. Snart har det som började som Ness tafatta och utskrattade försök att åstadkomma förändring orsakat en verklig oro hos stadens kriminelle boss, Al Capone (Robert De Niro).



Ännu en maffia/gangsterfilm avbockad på listan och Brian De Palma tar oss med till 30-talets Chicago där vi får följa Costner och Connerys jakt för att sätta dit De Niro som spelar den ökände Al Capone. För att börja med att lägga fokus kring skådespelarna så tyckte jag att själva sammansättningen i den här filmen var lite spännande. Dock kände jag att det inte höll hela vägen. Hela filmen utspelar sig ifrån polisens sida vilket utesluter De Niro som jag gärna hade sett mer utav. "De Omutbara" innefattar även Andy Garcia och Charles Martin Smith och alla gör ett helt okej jobb.

Mycket av själva skådespelar insatserna hänger ju lite på regisserandet och De Palma tycker jag håller måttet, men inte mer. Det är absolut inte dåligt, filmen var underhållande och hade nästan inte en enda död punkt igenom hela filmen. Fast  jag saknade råheten som annars brukar träda fram just i maffia filmer och den fanns inte på samma sätt här som i andra filmer jag sett. Inte för att jämföra med Scarface (1980) men De Palma håller måttet samma känner jag, till skillnad mot Martin Scorsese som bara köttar på i sina maffia/gangsterskildringar. Men alla har dom olika stilar och tur är väl det så man får lite olika versioner som passar olika smaker!

onsdag 20 juni 2012

#219 - Il Conformista

Original titel: Il Conformista
Svensk titel: Fascisten
Land: Italien/Frankrike/Västtyskland
Längd: 115 min
År: 1970
Regissör: Bernardo Betrolucci

Historien tar plats år 1938 i Rom, där Marcello påbörjat ett jobb hos Mussolini samtidigt som han förför en vacker ung kvinna. Marcello åker till Paris på sin smekmånad, där hans chefer har ett uppdrag åt honom. Han ska söka upp sin gamla professor från skoltiden, en anti-fascist, och mörda honom..






Den här filmen kommer det inte bli mycket till att skriva om. Till en början var det intressant och när man hamnar mitt i en story så vill man ju få reda på hur allt ligger till och vad det är som sker. Antingen har jag varit ouppmärksam eller så är det helt enkelt att den inte föll i smaken för min del. Filmen följer inte den vanliga berättartekniken utan hoppar mellan olika tider och jag hade lite svårt att hänga med att jag tillslut var så lost i storyn att intresset sjönk mer och mer allt eftersom filmen fortsatte.

Några få scener tyckte jag hade riktigt snygg ljussättning och i början av filmen så har man filmat lite på "snedden" och det tyckte jag var riktigt nice faktiskt! Synd bara att fotot inte höll i hela filmen. Det finns en väldig politisk bakgrund till filmen och allt kretsar ju kring fascism och Mussolini, så den som har mer intresse av det (och mer koll än vad jag har) kan kanske sätta sig in i filmen på ett annat sätt.

tisdag 19 juni 2012

#218 - Fanny och Alexander

Original titel: Fanny och Alexander
Engelsk titel: Fanny and Alexander
Land: Sverige
Längd: 188 min
År: 1982
Regissör: Ingmar Bergman

I en liten svensk stad får vi följa familjen Ekdahl som domineras av en rik och begåvad änka samt hennes tre söner. Sonen Oscar driver tillsammans med sin fru Emelie den lokala teatern. Paret har två barn; Fanny och Alexander. Då Oscar drabbas av en tidig död, gifter sig hans änka med biskopen i staden och flyttar till hans spartanska och stränga hem. Ett helt nytt liv väntar och Alexander, och vi får följa dem och den övriga familjen genom sorg och glädje, ljus och mörker i Bergmans hyllade film.


Innan jag startade denna filmen så undrade jag hur det skulle bli att ta sig igenom en Bergman film på tre timmar när jag vanligtvis är slut efter 80 - 90 minuter, som är den vanliga längden på de filmer jag sett av honom tidigare. Det underlättade ju dock en del när jag en halvtimme in i filmen upptäckte att den inte var så tung, grå och dyster. Inte till en början iallafall.

Fanny och Alexander är en otroligt hyllad film har jag fattar såhär i efterhand. Filmen nominerades till sex oscars och kammade hem fyra (bästa utländska film, scenografi, foto och kostym) men personligen kände jag igenom hela filmen att det inte var en sådan där Bergman film som jag är van vid att se. Hur filmen kunde vinna bästa foto kan jag inte förstå, då jag tyckte att det inte höll samma klass som i t.ex. Smultronstället eller Tystnaden. Förvisso är scenerna otroligt innehållsrika, trots "lättheten". De tre timmarna gick ganska så fort kände jag och jag saknade det där tunga och svåra som Bergman brukar ha med. Det finns där, men inte på samma sätt som tidigare.

Något som dock var extra roligt i denna filmen var att svenska skådespelareliten medverkade! Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Allan Edwall, Ewa Fröling, Jan Malmsjö, en ung Pernilla August m.fl. Skådespeleriet var det som jag tyckte var bäst i hela filmen. Även om storyn i sig inte föll mig i smaken så visar Bergman iallafall att regin är på topp, hela filmen igenom faktiskt. Den starkaste och, enligt mig, bästa scenen i filmen görs av Jan Malmsjö (som spelar Biskop Edvard Vergérus) i en dialog med Bertil Guve (som spelar Alexander). Där kunde jag känna att det var "Bergman-feeling" över scenen, både i foto, regi och dialog. Även denna film har Bergman skrivit manus till själv, så som de flesta andra av hans filmer.

Avslutningsvis så skulle jag vilja säga att trots filmens brister, enligt mig, så var den kul att se. Det finns några fler Bergman filmer kvar i listan och jag ser redan fram emot nästa!