#218 - Fanny och Alexander

Original titel: Fanny och Alexander
Engelsk titel: Fanny and Alexander
Land: Sverige
Längd: 188 min
År: 1982
Regissör: Ingmar Bergman

I en liten svensk stad får vi följa familjen Ekdahl som domineras av en rik och begåvad änka samt hennes tre söner. Sonen Oscar driver tillsammans med sin fru Emelie den lokala teatern. Paret har två barn; Fanny och Alexander. Då Oscar drabbas av en tidig död, gifter sig hans änka med biskopen i staden och flyttar till hans spartanska och stränga hem. Ett helt nytt liv väntar och Alexander, och vi får följa dem och den övriga familjen genom sorg och glädje, ljus och mörker i Bergmans hyllade film.


Innan jag startade denna filmen så undrade jag hur det skulle bli att ta sig igenom en Bergman film på tre timmar när jag vanligtvis är slut efter 80 - 90 minuter, som är den vanliga längden på de filmer jag sett av honom tidigare. Det underlättade ju dock en del när jag en halvtimme in i filmen upptäckte att den inte var så tung, grå och dyster. Inte till en början iallafall.

Fanny och Alexander är en otroligt hyllad film har jag fattar såhär i efterhand. Filmen nominerades till sex oscars och kammade hem fyra (bästa utländska film, scenografi, foto och kostym) men personligen kände jag igenom hela filmen att det inte var en sådan där Bergman film som jag är van vid att se. Hur filmen kunde vinna bästa foto kan jag inte förstå, då jag tyckte att det inte höll samma klass som i t.ex. Smultronstället eller Tystnaden. Förvisso är scenerna otroligt innehållsrika, trots "lättheten". De tre timmarna gick ganska så fort kände jag och jag saknade det där tunga och svåra som Bergman brukar ha med. Det finns där, men inte på samma sätt som tidigare.

Något som dock var extra roligt i denna filmen var att svenska skådespelareliten medverkade! Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Allan Edwall, Ewa Fröling, Jan Malmsjö, en ung Pernilla August m.fl. Skådespeleriet var det som jag tyckte var bäst i hela filmen. Även om storyn i sig inte föll mig i smaken så visar Bergman iallafall att regin är på topp, hela filmen igenom faktiskt. Den starkaste och, enligt mig, bästa scenen i filmen görs av Jan Malmsjö (som spelar Biskop Edvard Vergérus) i en dialog med Bertil Guve (som spelar Alexander). Där kunde jag känna att det var "Bergman-feeling" över scenen, både i foto, regi och dialog. Även denna film har Bergman skrivit manus till själv, så som de flesta andra av hans filmer.

Avslutningsvis så skulle jag vilja säga att trots filmens brister, enligt mig, så var den kul att se. Det finns några fler Bergman filmer kvar i listan och jag ser redan fram emot nästa!