Svensk titel: Min Onkel
Land: Frankrike/Italien
Längd: 110 min
År: 1958
Regissör: Jacques Tati
Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.
Då har man alltså sett alla Tatis filmer, då detta var min sista med den franske regissören. Filmen går i samma traditionella anda som de 4 övriga filmerna i lättsam och uppfinningsrik komik. Det finns bara en som gör filmer som Tati och det är nog därför han blivit bland de främre regissörerna genom tiderna.
Något som jag kan tycka är intressant just på den satiriska biten med moderniteten och så är att trots att filmen har 54 år på nacken så är vi idag inte riktigt framme vid den typ av teknik som visas i filmen. Detta gör att den blir lustig och rolig att titta på även idag. Delar av filmen kunde jag känna blev lite väl utdragna, men början av filmen var riktigt riktigt bra! Det typiska med Tati är just att han repeterar saker, främst med ljud, och detta gör att det blir en lustighet över det hela. Även om det är repeterande så blir det fortfarande roligt då man vet vad som kommer ske och det blir bara dumt av alltihopa!
Då jag läser en medieutbildning och just nu läser medieproduktion har vi de senaste 2 veckorna pratat mycket just kring ljudet i film, vilken betydelse det faktiskt har. Jag har tänkt på ljudet mycket själv när jag ser på olika typer av film. Men just i denna filmen så märkte jag verkligen hur konstigt ljudet är på de olika sakerna. Bara en enkel grej som när man hör folk går och det är ett pålagt ljud som inte är vanliga fotstegsljud utan att dom har spelat in när dom sitter med pennor på ett bord och gör fotstegen med dom istället. Detta är något som jag måste se om i Tati filmerna. Ljudet är en central del i hans filmer, men nu när jag var så väl medveten om det så blev det övertydligt och det gjorde filmen ännu dummare - vilket jag gilla!
Jag tror faktiskt alla Tati's filmer är med i boken så jag tänkte att jag skriver upp dom som finns, en film skrev jag om för ett tag sen. Men till den som är intresserad av Tati och komik tycker jag absolut ska kika in hans filmer. Stillsamma, knäppa och roliga:
Fest i byn (1949)
Semestersabotören (1953)
Playtime (1967)
Traffic (1971)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar