#229 - The Aviator

Original titel: The Aviator
Svensk titel: The Aviator
Land: USA
Längd: 170 min
År: 2004
Regissör: Martin Scorsese


Han var den snabbaste människan i luften och den rikaste på jorden och en av 1900-talets mest mytomspunna figurer. Howard Hughes levde det liv som andra drömde om. Han skapade enastående storfilmer, erövrade vackra Hollywood-stjärnor och byggde avancerade höghastighetsflygplan som han själv satte världsrekord med. Men bakom en självsäker och ouppnåelig fasad, utkämpade han en ständig strid mot fobier, tvångstankar och paranoia.


Är man intresserad och vet vem Howard Hughes är så tror jag att man kan uppskatta denna filmen lite mer än vad jag gjorde. Det är en oerhört snygg film i vanlig Scorsese anda, men en lång film utan intresse blir en väldigt lång film. Ibland blir det ju att man ser en film om någon som man inte har någon aning om vem det är och kan få ett väldigt intresse för den personen/händelsen. Just i The Aviator så kände jag dessvärre att det inte blev mer än en vanlig popcornfilm, men sånt är det - man kan inte gilla allt!

DiCaprio gör dock en strålande insats i denna film. På senare tid har jag verkligen fått upp ögonen för just honom. Jag såg The Departed (också Scorsese) för några månader sen och insåg vilken otroligt duktig skådespelare det faktiskt är! Det var något som gjorde filmen intressant att se faktiskt. Grymt skådespeleri, hela filmen igenom och Scorsese visar ännu en gång att han är en av de främsta regissörerna i världen.

#228 - Rebecca

Original titel: Rebecca
Svensk titel: Rebecca
Land: USA
Längd: 126 min
År: 1940
Regissör: Alfred Hitchcock

En ung dam (Joan Fontaine) träffar under en semester den excentriske och rike änklingen Maxim de Winter (Laurence Olivier). De två förälskar sig och gifter sig i all hast. Maxim tar sedan med sig sin nya hustru till sitt luxuösa gods
Manderley i England. Men hennes stora lycka förvandlas snart till en mardröm när hon inser att hennes man inte kan glömma sin förra fru, den vackra och charmerande Rebecca.




Extra glad över detta inlägg är jag då jag sett ännu en film av min favorit regissör Alfred Hitchock. Rebecca som jag hört ska vara en av de bättre Hitchcock filmerna fick jag äntligen tag på idag på dvd. Det har varit ett sökande då den utgått på dvd under en längre tid. Nu är den sedd, den tillhör film-samlingen och nu kastar vi oss in i själva filmen.

Öppningsscenen i filmen var hur bra som helst! Jag var verkligen taggad och satt på spänn vad som skulle komma härnäst. Filmen flöt på väldigt bra nästan hela tiden, det var en bit på slutet som jag tyckte drog ner tempot en aning. Som alltid höll Hitchcock uppe spänningen hela filmen igenom och på ett sådant "mystiskt" sätt som är väldigt typiskt för denne regissör. Stil- och klockrent foto som alltid, dock saknade jag det där lilla extra som finns i hans senare filmer. Men den perfekta planeringen i bilderna är som alltid på topp!

Joan Fontaine och Laurence Olivier gör ett otroligt bra skådespeleri hela filmen igenom. Det är intressanta karaktärer man får följa och manusförfattarna har arbetat fram riktigt grymma dialoger som briljeras via skådespelarna. Jag kan inte förstå hur Hitchcock, i stort sett, alltid lyckas regissera på ett så bra sätt! Hans filmer kan variera i hur bra dom är, men fotot och hans regisserande är det där lilla extra som gör stora lyft i filmerna. Därför tycker jag det är så otroligt kul att se just på Hitchock's filmer då man får kvalitetsfilm på hög nivå ifrån en människa som verkligen älskar det han sysslar med. Det märks. Framförallt om man jämför med dagens kvantitativa massproduktioner i dagens filmindustri.

Det som förvånar mig mest är dock att detta är den enda film som fått en oscar av alla Hitchcocks filmer, för bästa film dessutom. Jag gillade filmen, det är en bra film. Men det finns så många andra titlar av honom som är så grymt mycket bättre. Tråkigt också att denna filmens oscar inte gick till Hitcock personligen, utan till filmens producent David O. Selznick (som gjort bl.a. Borta med vinden, 1939). Varför gjorde den det kanske ni undrar? Detta berodde på att under denna tid när denna filmen gjordes var det producenterna som styrde och valde vilka som skulle regissera deras filmer etc. Så istället för att ge oscar till regissören gick den då till producenten som var "hjälten bakom filmen". Konstigt kan man tycka, men så såg det ut då.

Förövrigt så var detta min 23:e Hitchock film (av totalt 56 produktioner). Några till kommer jag att skriva om här längre fram och jag har faktiskt ett gäng ifrån 20-talet som står i hyllan och bara väntar på att jag ska se dom!

#227 - Lola rennt

Original titel: Lola rennt
Svensk titel: Spring Lola
Land:Tyskland
Längd: 81 min
År: 1998
Regissör: Tom Tykwer

Lola har exakt 20 minuter på sig att hosta upp 100 000 mark, annars kommer hennes pojkvän Manni att mördas av en lokal mafioso.




En otroligt grym film rent visuellt. Det är så mycket effekter i själva klippningen som pendlar mellan tecknat, svart/vitt, färg, slowmotion och allt däremellan! Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om denna filmen mer än: se den! Ganska svår att beskriva utan att spoila något. Gillar man filmer med fart och fläkt så är detta en varm rekommendation. Personligen tyckte jag den föll lite mot slutet, men början var riktigt grym och jag har nog inte sett något liknande tidigare. Stuket som filmen utspelar sig i har jag sett, men ej på sättet som det framfördes.

#226 - Rashōmon

Original titel: Rashomon
Svensk titel: Demonernas Port
Land: Japan
Längd: 88 min
År: 1950
Regissör: Akira Kurosawa


En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make. Ja, så verkar det i alla fall. Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - så är det plötsligt inte alls säkert vad som hände. Historien blir alltmer motsägelsefull och ord står mot ord och handling mot handling. Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.



Då har man sett ännu en Kurosawa film och denna gången så föll filmen mig mer i smaken. För egen del var det ingen superfilm, däremot så hade den sina glimtar och budskapet i filmen är väldigt filosofiskt gestaltat. När man ser filmer ifrån länder som hamnar utanför USA och Europa tycker jag det alltid är lika kul att se hur filmen kommer bli just i handlingen i.o.m att dramaturgin ser lite olika ut i olika delar av världen. Just denna film har en rätt egen uppbyggnad i storyn, inte unik - men den berättas på ett speciellt sätt.

Tråkigt nog kände jag personligen att intresset inte höll hela filmen igenom. Men en intressant film som har varit kul att få se, kanske jag ser denna filmer någon mer gång och får ett annat intryck av filmen! Nu ser jag mer fram emot nästa film av denna stora japanska regissör och vill även passa på att ge tummen upp för det, bitvis, grymma fotot och det otroligt grymma miljöerna som denna film utspelar sig i.

#225 - Playtime

Original titel: Playtime
Svensk titel: Playtime
Land: Frankrike/Italien
Längd: 119 min
År: 1967
Regissör: Jacques Tati

Likt en nyfiken upptäcktsresande irrar Monsieur Hulot in i Paris modernaste superkomplex. En garanterat dammfri miljö av plast och stålrör, komplett med flygterminal, superlyxhotell och en varumässa för uppfinningar som ingen behöver. Två världar möts - och kolliderar. Den gamla, företrädd av Hulot, som försöker begripa vad som sker omkring honom, och den nya där människan försöker tämja sin otrygghet med hjälp av teknik.


Som alltid är Jacques Tati mästaren på att få in detaljer i bilderna. Det är så otroligt genomtänkta filmer! Så extremt detaljrika att du kan se om hans verk flera gånger och du kommer att upptäcka något nytt varje gång du ser på någon av hans filmer. Just denna film kände jag att det t.o.m var svårt att lägga fokus på vart jag skulle titta. Det här var min fjärde Tati film och trots att den inte blev min favorit så lär jag se om den enbart för att upptäcka nya saker i filmen som jag missat nu efter första titten!

Till dig som inte sett något av denne franske regissör så rekommenderar jag dig att ta en titt på någon av hans verk. Fotomässigt är det guld med grymt detaljerade scener och alla hans filmer utgör en perfekt balans mellan ljud och stumfilm. Det mest unika för just Tati är just bildspråket. Hans filmer innehåller inte så mycket dialoger, utan det är full fokus på just filmen och allt som sker i bilden. På ett fantasifullt sätt så blir nästan varje scen speciell på sitt sätt.

Precis som de tidigare filmerna är även detta en stillsam komedi som tar oss till en framtida stad med Monsieur Hulot (som är Tati's enda karaktär som medverkar i alla hans filmer) som vi får följa i detta moderna samhälle. Trots att filmen kanske är lite ur tiden på just denna biten så kan man fortsatt se humorn och delvis satiren till utvecklingen. Lite går att känna igen sig till hur vi lever idag och det är intressant att det gick att plocka fram redan 1967!

#224 - The Producers

Original titel: The Producers
Svensk titel: De våras för Hitler
Land: USA
Längd: 88 min
År: 1968
Regissör: Mel Brooks

 
Teaterproducenten Bialystock går i kompanjonskap med revisorn Leo vars idé är att tjäna pengar på fiaskon - de båda säljer andelar motsvarande 25 000% av intäkterna från den garanterade floppen "Det våras för Hitler" för att kunna fly fältet med fickorna fulla då den omedelbart lagts ned...





Mel Brooks första film som senare skulle till att bli (på svenska) "de våras för"-filmerna. Jag har sett de äldre/nyare produktionerna och kan tycka att de är roliga filmer som är lite halv galna. Denna film blev dock ingen höjdare för min smak. Visst är det lite halvgalet och spontant, men det händer för lite och det blir mest dumt utan att det blir roligt. Kände jag iallafall. Kanske är det en film som slog stort när den kom -68, men kanske inte funkar riktigt idag. Jag vet inte, men för den som är "de våras för"-filmerna ska definitivt kika in denna första produktion av Mel Brooks!

#223 - Raging Bull

Original titel: Raging Bull
Svensk titel: Tjuren från Bronx
Land: USA
Längd: 129 min
År: 1980
Regissör: Martin Scorsese

Biografisk film om den fysiskt starka, men emotionellt självdestruktive, boxaren Jake La Motta (Robert De Niro). Samma ilska som gjorde La Motta ostoppbar i ringen, fick honom att slå sin fru och sin bror Joey.


Precis som i beskrivningen av handlingen till filmen så är detta en skildring av boxaren Jake La Motta som spelas av Robert De Niro. Jag har länge velat se denna film och jag blev väldigt glad när jag såg att det var självaste Martin Scorsese som regisserat denna film. Men blev det som jag hade väntat? Dessvärre inte denna gången. Jag tror jag är för lite insatt i hela boxnings grejen och hur det såg ut i USA under denna tiden som filmen ska utspela sig ifrån. Detta gör att jag har svårt att se det fantastiska i denna film, som många hyllat den för och i.o.m det så blev filmen oerhört seg att ta sig igenom.

Vid sin sida har De Niro Joe Pesci som spelar brodern till La Motta. Vanligtvis i Scorsese filmerna ser man ju oftast Pesci i helgalna och otroligt aggressiva roller, vilket jag hade hoppats på även i denna film när den tog sin början. Men allt blev ett utdraget drama om denna (för mig) okände boxares liv och upp/ner gång. Kanske någon annan finner större intresse till denna film, men nu har jag iallafall sett filmen och kan även bocka av ännu en film av herr Scorsese!

#222 - Fight Club

Original titel: Fight Club
Svensk titel: Fight Club
Land: USA
Längd: 139 min
År: 1999
Regissör: David Fincher


En tidsinställd, sömnlös bomb (Edward Norton) och en hal tvålförsäljare (Brad Pitt) kanaliserar manlig aggression i en chockerande ny form av terapi. Deras koncept blir snabbt populärt, med hemliga "fight clubs" som startar i varje stad. Ända tills den sensuella, excentriska kvinnan (Helena Bonham Carter) kommer i vägen och får saker helt ur kontroll?



Jag har aldrig varit något stort fan av David Fincher, men denna filmen tar all cred! Satan i gatan vilken rulle! Hade filmen inte haft ett sådant seg del i mitten så hade denna film kanske varit en av de bästa filmer jag någonsin sett. Pitt och Norton briljerar hela filmen igenom och något som jag verkligen älskar med Finchers filmer är hur mycket fokus det är på fotot. Det är bara helt underbart! Stämningen på filmen är samma som i Seven (1995) men här håller det hela vägen ut även i storyn.

Även ljudet i denna film är så oerhört grymt. Filmen innehåller mycket effekter som INTE är baserade på att det bara ska se snyggt ut (som folk tror ska göra filmen bättre i dagens filmindustri). Ögongodis rakt igenom och det är såhär en film ska vara!

Personligen är jag ett litet fan av just filmer där du får följa en person som berättar sin story hela filmen igenom. Det enda som blir en liten nackdel just i denna filmen är att Nortons monolog är helt klockren, inget snack om den saken. Däremot kommer ju frågan upp hur mycket som är ifrån  manusförfattarna och hur mycket som redan är taget ifrån boken som filmen är baserad på.

Kommer nog se denna film fler gånger och lite kanske jag kan fundera kring varför jag inte sett denna film tidigare. Kan dock instämma med: bättre sent än aldrig!

#221 - Million Dollar Baby

Original titel: Million Dollar Baby
Svensk titel: Million Dollar Baby
Land: USA
Längd: 132 min
År: 2004
Regissör: Clint Eastwood

Boxningstränaren Frankie Dunns (Clint Eastwood) dotter har tagit avstånd ifrån honom och sedan dess har han inte tillåtit sig själv att komma nära någon - då kliver Maggie Fitszgerald (Hilary Swank) in på hans boxningsklubb. Maggie har en dröm om att bli proffsboxare och har en talang och järnvilja men saknar någon som tror på henne. Det sista Frankie vill är att engagera sig i någon på det viset, men blir slutligen övertygad av Maggies beslutsamhet.

En väldigt egen och annorlunda boxningsfilm mot t.ex. Rocky filmerna. Det första som får mig att bara älska denna filmen är den mörka/dystra tonen över hela filmen. Höga kontraster ihop med mycket skuggor tycker jag är så sjukt grymt snyggt och det är bara skönt att det är samma ton hela filmen igenom.

Skådespeleriet från Hilary Swank är helt klockrent, så jag blev inte förvånad över att hon fick en oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Att Morgan Freeman dyker upp i filmen tyckte jag också var riktigt nice, vem gillar inte Freeman liksom? (Även han fick en oscar för bästa manliga biroll). Clint Eastwood har jag haft lite svårt för genom alla år. Dock har jag insett att jag tycker han är mycket duktigare bakom kameran istället för framför, yes - han fick också en oscar för bästa regi.

Detta är min andra Eastwood film jag ser (den andra är De Skoningslösa, 1992 som också är med i boken) och det var riktigt kul att se denna film. Jag gillade den! Däremot känner jag att för egen del saknade den det där lilla extra för att klättra upp på betygsstegen. Men alla är vi olika och jag rekommenderar denna film, varesig du är boxningsintresserad eller inte.