#217 - The Quiet Earth

Original titel: The Quiet Earth
Svensk titel: Den tysta jorden
Land: Nya Zeeland
Längd: 91 min
År: 1985
Regissör: Geoff Murphy

När forskaren Zac Hobson (Bruno Lawrence) vaknar en morgon upptäcker han att han är ensam överlevande efter ett vetenskapligt experiment som har slagit fel.



Är det någon som sett The Last Man On Earth från 1964 (eller remaken på den filmen I Am Legend från 2007) så kan jag ju säga att även denna film går i samma stuk. Dock är de filmerna baserade på novellen med samma namn som skrevs 1954 av Richard Matheson. The Quiet Earth är baserad på Craig Harrisons novell med samma namn som kom 1981. Jag tror att Harrison kan ha varit inspirerad av Mathesons novell när han skrev den då de båda historierna påminner en hel del om varandra.

Men för att kasta oss in i filmen The Quiet Earth istället så var de första 30 minuterna riktigt bra. Det behövs inte en massa effekter för att göra en bra film om man kan bygga upp en öde stad med en vass Bruno Lawrence i huvudrollen. Just dessa 30 minuter av äkta post-apokalyptisk känsla med fokus på hur det verkligen skulle kunna kännas att vara helt ensam och utlämnad till hela världen med tanken "det var jag som orsakde detta" på sitt samvete. Intressant och underhållande början vilket trappade upp intresset för storyn.

Även om större delen av filmen var snyggt fotade och det fanns några spännande scener mot slutet så höll inte sista timmen för min del. Jag gillar storyn. Men utan att behöva spoila något för dig som läser detta så utvecklas ett triangeldrama där allt fokus kretsar kring resterande delen av filmen och det gjorde att intresset sjönk lite. Helt klart en sevärd film och jag tycker absolut den är okej, fast jag hade hoppats på en annan fortsättning igenom resten av filmen.

Det sista jag vill kommentera till denna filmen är att jag verkligen gillade att det är en väldigt "tyst" film. Hade man haft mer bakgrundsmusik tror jag det hade lett till att man inte kunnat sätta sig in i hur det skulle vara att vandra ensam på den tysta jorden.

#216 - Nosferatu, eine Symphonie des Grauens

Original titel: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens
Svensk titel: Nosferatu
Land: Tyskland
Längd: 94 min
År: 1922
Regissör: F.W. Murnau

Nosferatu är baserad på Bam Stokers "Dracula" och är den första filmatiseringen med vampyrgreven i spetsen. Filmen handlar om en mäklare som åker till Greve Orlocks slott och säljer en fastighet till honom som ligger i Bremen. Greven beger sig sedan till sitt nya hem med en skepp som anländer till staden med en död besättning. Plötsligt börjar mystiska saker hända i staden och folket är förskräckta över vad det är som försiggår.


Detta är då den tredje filmatisering jag ser av Dracula ifrån Bam Stokers originalberättelse. De andra är då självklart Hollywood-versionen med Bela Lugosi i rollen som greve Dracula från 1931 (den filmen är förövrigt också med i boken) och sedan den spanska versionen av samma film från 1931. Yes, Dracula blev en sådan succé att spanjorerna inte kunde nöja sig med den och gjorde sin egen version. Dubbning var inte den enkla vägen på 30-talet utan man väljer helt enkelt att köra samma manus fast med andra skådespelare som pratar spanska. Filmerna är nästan identiska bortsett ifrån språket och att den spanska är lite snyggare filmad. Men Bela Lugosi är och förblir den "äkta" vampyren, enligt mig.

Men nog om detta. Kan ju kanske vara bra att föra en diskussion kring huvudfilmen i detta inlägg och om det inte var helt självklart så är det ju Nosferatu som ska diskuteras. Till början kände jag inte igen filmen alls och det var lite kul att få se en annan version som hade lite mer utdragen story mot de tidigare versionerna jag sett. Filmer ifrån Tyskland under 20-talet tycker jag personligen är något helt fantastiskt. För att vara så gammalt är det fortfarande väldigt snyggt. Tyskarna var ju ledande i filmvärlden fram till 30-talet och Hitler & co skulle ställa om världen lite och det inte blev annat än propagandafilmer som skulle sändas ifrån Tyskland.

F.W. Murnau visar verkligen på ett konstnärligt sätt hur man kan göra en film på. Trots att filmen snart är 100 år gammal så fanns det ändå ett obehag där. Inte på det sättet en skräckfilm kan vara obehaglig idag, men däremot levererade den "skräck känslan" och det var kul att få uppleva detta ifrån en sådan här gammal film. I stort sett varje scen ser man hur genomtänkt det är och ljussättningen är otroligt bra på de allra flesta delar i filmen. Även om jag tycker att Dracula ifrån 1931 är bättre så kan jag förstå att Nosferatu är rankad till den bästa vampyrfilmen genom tiderna. Delvis kan jag känna att den vinner lite över Hollywood-produktionen då det finns mycket mer känsla i denna och den var mer intressant på något vis. Skådespelarinsatserna är ju svårare att bedöma på en stumfilm och detta går ju att diskutera i all oändlighet, men jag känner ändå att Lugosi är och förblir Dracula för min del.

Filmen växte sig mer och mer allt eftersom den gick och jag tror jag kommer se den på ett helt annat sätt nästa gång jag ser den - för fler gånger kommer det bli, det vill jag lova! Något som jag också kan säga är att jag har sett den restaurerade utgåvan från 2006 av filmen men jag tror faktiskt filmen var precis som originalet. Hur menar jag då? Jo, att ALLA scener var kompletta. Jag har några filmer som inte är kompletta pga dom är så gamla och ingen har tänkt tidigare på att förbättra dom att delar av filmerna har försvunnit och ersätts med text på en svart ruta.

Ännu en klassikernas klassiker avbockad och nu laddar vi om för nästa rulle!

#215 - Броненосец Потёмкин

Original titel: Bronenosec Potëmkin
Svensk titel: Pansarkryssaren Potemkin
Land: Sovjetunionen
Längd: 75 min
År: 1925
Regissör: Sergej M Einstein

1905 skedde det första, stora myteriet inom den ryska tsarflottan vilket som så småningom ledde fram till starten av den ryska revolutionen. Matroserna vägrar äta den odugliga maten och när skeppsläkaren förklarar att ett köttstycke fullt med maskar i är ätbart bryter strider ut. Potemkin övertas nu av rebellerna. En av dem bärs död i land och stadsborna samlas kring båren. Nu rycker kosackerna fram med blixtrande bajonetter och massakrerar obarmhärtigt den flyende folkhopen. 


Då har man bockat av ännu en tidlös klassiker ifrån listan och det känns t.o.m skönt att den står i filmsamlingen. När jag gick på gymnasiet läste jag filmkunskap där lektionerna i stort sett bestod av att vi fick se lite olika utdrag ifrån olika filmer och sedan diskuterade vi kring de olika utdragen. Just Pansarkryssaren Potemkin var en film som fastnade på näthinnan då jag fann den väldigt speciell för sin tid. Frågan är bara varför det skulle ta mig hela 3 år innan jag äntligen fick se filmen, men bättre sent än aldrig.

Filmen är uppdelad i 5 olika "delar" och större delen av filmen utspelar sig på Potemkin. Redan från start märkte jag av vilken politiskt/satirisk inverkan filmen måste ha haft när den kom, kanske tur att filmen kom två decennier EFTER att revolutionen varit. De flesta filmer (av de som jag sett) ifrån denna tiden har ofta någon form av propaganda film. Potemkin är inget undantag, men det finns något mer i denna film. Det som  jag tycker gör den unik i sitt slag är att det finns ett grymt bra filmspråk och den är väldigt rå, speciellt för att vara ifrån 1925. Efter lite efterforskningar så fick jag reda på att just denna film har haft en stor censur i många delar av världen. I Sverige släpptes inte filmen förrän fram  på 1950-talet.

Sen känns det lite kliché att ta upp det som är filmens höjdpunkt, då i stort sett ALLA filmkritiker höjer denna scen till höjderna, nämligen den berömda trappscenen. Men vad ska man säga, det är ju bara så himla bra! Det ger verkligen bilden av hur rått det faktiskt var när revolutionen bröt ut och så mycket blod som det faktiskt är med där har jag nog aldrig sett i en film ifrån 20-talet. För mig var det oerhört starkt att se alla dessa människor som flyr ner för Odessatrappan ifrån soldaterna.

Jag har full förståelse för att denna filmen har haft en stor inverkan på filmhistorien då det måste varit en ganska så kontroversiell film när den kom i mitten på 20-talet. Den må vara lite ur tiden kanske och det finns säkert många andra politiska aspekter i denna ryska propaganda film som jag nu med stolthet åter ställer in i filmhyllan igen.

Bästa filmen jag sett? Nej inte direkt, men det är kul att pricka av dessa tidlösa klassiker som man ska ha sett när man är en filmnörd som jag faktiskt är.