onsdag 29 januari 2014

#290 - Mannen på taket

Engelsk titel: Man on the Roof
Land:
Sverige
Längd: 113 min
År: 1976
Regissör: Bo Winderberg

Kommissarie Beck (Carl-Gustaf Lindestedt) och hans assistent Rönn (Håkan Sener) får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

Denna svenska film är en film som jag känt till sedan länge. Det som förvirrade mig var dock när namnet Beck dök upp. Främst då jag, som är lite yngre, är uppväxt med kommissarie Beck (spelad av Peter Haber) ungefär alla söndagar på tv 4 året om. Tur var väl att det inte gjorde så mycket då Lindestedt kändes mer som den "äkta" Beck, även om jag gillar Haber. Nu har jag inte läst boken "Den Vedervärdige mannen ifrån Säffle" som filmen är baserad på, men Lindestedt kändes mer äkta på något vis!

Nu blev jag osäker på om jag konstaterat det tidigare. Men även om jag har gjort det så känns det inte fel att återigen säga: Svensk film var så mycket bättre förr! Starten på denna film var riktigt stark och den blodiga "öppnings scenen" var något av det bästa jag någonsin sett på svensk film! Widerberg ger oss en väldigt realistisk film och även om filmen (mot slutet) blir lite väl actionfylld, finns fortfarande den realistiska toningen där.

Filmen startade bättre än hur den slutade. Slutet kom riktigt oväntat och trots att jag först inte gillade det så slog det mig i samma sekund att det är sådant som man aldrig ser i en svensk film. Tanken ändrades fort och jag kände att det var riktigt ball! Förövrigt så är detta den enda film jag lyckats se med Sven Wollter, som jag förövrigt har VÄLDIGT svårt för) och faktiskt tyckt att han var relativt bra i sin roll. Jag ogillade honom inte i alla fall (som jag annars gör när han dyker upp lite här och var). Om jag ska göra en avslutande kort jämförelse här mellan denna Beck-film och de nya så saknade jag Persbrandts Gundvald Larsson. Thomas Hellberg kändes inte alls som den "äkta" Mikke P!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar