Svensk titel: Utpressning
Land: Storbritannien
Längd: 82 min
År: 1929
Regissör: Alfred Hitchcock
En ung kvinna (Anny Ondra) dödar en man som försöker våldta henne, och råkar sedan ut för en obehaglig utpressare. Detektiven Frank (John Longden) som undersöker fallet är hennes pojkvän.
Om man bortser ifrån att det är min favorit regissör Hitchcock som gjort denna film, så var det en intressant film att se på rent film historiskt. Varför då undrar kanske du som läser detta? Jo! Då ljudfilmen började att experimenteras med redan 1926 så var det inte förrens sent 20-tal som det verkligen började ta fart. Och vem bidrog då med detta? Ja, just det! Herr Alfred Hitcock som härmed inte bara gjorde sin egen första ljudfilm, utan även Storbritanniens första ljudfilm. Anny Ondra som spelar den unga flickan dubbades av Joan Barry (pga. Ondras röst inte hade en sådan bra röst utan ersattes då av Barry).
Filmen påbörjades som en stumfilm men övergick under inspelningen till att bli en ljudfilm istället. Det jag är mest imponerad över är hur Hitchcock redan här förstod syftet med att faktiskt använda sig av ljudet. Jag är inte säker nu, men det känns som att om gör sin första ljudfilm är bara hela den grejen en väldigt stor och fascinerande utveckling till sitt filmskapande. Redan här så visar Hitchcock på hur man kan använda sig av ljudet på ett väldigt effektivt sätt, även om det bara handlar om småeffekter.
Kollar man på t.ex. Dracula (1931) och Frankenstein (1931) som kom några år senare så kan jag känna att det inte finns någon effekt i ljudet på samma sätt som i Blackmail. Anledning till att jag tog just dessa två filmer i jämförelse är att det är två filmklassiker som jag verkligen älskar. Dock är ljudet väldigt tråkigt och uppföljarna (främst i Frankenstein serien) visar på hur ljudutvecklingen gjorde en stor inverkan med bara några år i skillnad.
Utöver ljudet så tycker jag även att denna tidiga film av Hitchcock visar på hans utveckling i rätt riktning som regissör. Jag håller just nu på att plöja alla Hitchcock's filmer och hans tidiga stumfilmer är inte jätte imponerande, även om det är kul att se de tidiga verken där allt starta. I Blackmail så märker man tydliga "Hitchcock-moment" som är med i hans senare filmer och det känns bara så himla coolt att det började såhär tidigt. Klippningen är mycket bättre och det är intressant att se filmen utifrån att filmen verkar vara dubbad på sina håll (i.o.m att det började som en stumfilm).
Stundvis är filmen lite seg, det får jag faktiskt medge. I sin helhet tycker jag den är riktigt cool, om man ser det utifrån ett filmhistoriskt perspektiv och jag förstår verkligen vilken inverkan denna filmen haft. Inte så konstigt att Hitchcock började bygga sitt namn ordentligt redan här när man redan börjar hantera ett "nytt medium" i filmens berättande. En film man bör ha sett om man är en film nörd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar