Svensk titel: Fight Club
Land: USA
Längd: 139 min
År: 1999
Regissör: David Fincher
En tidsinställd, sömnlös bomb (Edward Norton) och en hal tvålförsäljare (Brad Pitt) kanaliserar manlig aggression i en chockerande ny form av terapi. Deras koncept blir snabbt populärt, med hemliga "fight clubs" som startar i varje stad. Ända tills den sensuella, excentriska kvinnan (Helena Bonham Carter) kommer i vägen och får saker helt ur kontroll?
Jag har aldrig varit något stort fan av David Fincher, men denna filmen tar all cred! Satan i gatan vilken rulle! Hade filmen inte haft ett sådant seg del i mitten så hade denna film kanske varit en av de bästa filmer jag någonsin sett. Pitt och Norton briljerar hela filmen igenom och något som jag verkligen älskar med Finchers filmer är hur mycket fokus det är på fotot. Det är bara helt underbart! Stämningen på filmen är samma som i Seven (1995) men här håller det hela vägen ut även i storyn.
Även ljudet i denna film är så oerhört grymt. Filmen innehåller mycket effekter som INTE är baserade på att det bara ska se snyggt ut (som folk tror ska göra filmen bättre i dagens filmindustri). Ögongodis rakt igenom och det är såhär en film ska vara!
Personligen är jag ett litet fan av just filmer där du får följa en person som berättar sin story hela filmen igenom. Det enda som blir en liten nackdel just i denna filmen är att Nortons monolog är helt klockren, inget snack om den saken. Däremot kommer ju frågan upp hur mycket som är ifrån manusförfattarna och hur mycket som redan är taget ifrån boken som filmen är baserad på.
Kommer nog se denna film fler gånger och lite kanske jag kan fundera kring varför jag inte sett denna film tidigare. Kan dock instämma med: bättre sent än aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar