#311 - The Sting

Svensk titel: Blåsningen
Land: USA
Längd: 129 min
År: 1973
Regissör: George Roy Hill

Tillsammans med Luther Coleman rånar Hooker (Robert Redford) en man som visar sig bära på en enorm summa pengar. Luther blir dock inte lika förtjust och drar sig ur det hela. För sent står det klart att de rånat en man som arbetar för den inflytelserike Doyle Lonnegan (Robert Shawn) från New York. När Hooker finner Luther brutalt mördad, beslutar han sig för att söka upp Luthers kamrat Gondorff (Paul Newman). Gondorff blir chockad över beskedet om Luthers död, men lovar att utkräva hämnd. Tillsammans planerar de båda att utsätta Lonnegan för århundradets kupp.


George Roy Hill tar oss med på en stillsam (men ändå knivskarp) historia där vi får följa Robert Redford och Paul Newmans karaktärer i kampen mot den onde Lonnegan, som spelas av Robert Shawn. Tre starka skådespelare som briljerar på olika håll i filmen. Men om jag får utmärka någon av dessa tror jag faktiskt att Shawn tar hem det. Hans agerande under "poker-scenen" fick mig att känna obehaget som spreds i rummet ju längre in i spelet vi kom. Redford och Newman som radarpar var en fröjd att titta på, de kompletterar varandra väldigt bra.

Filmens historia är inget märkvärdig egentligen. Till en början undrade jag hur den skulle lyckas dra ut på dryga två timmar. Men filmen har sina speciella segment för att berätta historien (det tycker jag ni ska se filmen för att se vad det är jag menar) och det finns en skön känsla igenom hela filmen. Mycket beroende på den glada musik som spelas. Även om det inte är överdrivet med musik i denna film ligger balansen rätt för att skapa stämningen i de olika scenerna. Till största del är filmen lättsam, men det finns några segment där det blir väldigt allvarligt och det var en njutning att få se denna hederliga klassiker för första gången!

#310 - Idioterne

Engelsk titel: The Idiots
Svensk titel: Idioterna
Land: Danmark
Längd: 113 min
År: 1998
Regissör: Lars von Trier

Ett antal unga människor lever i ett kollektiv och strävar efter att leva som idioter. I kontakt med resten av samhället och med varandra försöker de att komma i kontakt med sig själva.



Då har man alltså sett sin första von Trier film och vad ska man säga egentligen.. Detta är ju den andra dogma-filmen som gjorts men i själva verket förstår jag inte riktigt vad budskapet var. Om det nu fanns något. Jag gillar hela idén till filmen. Men genomförandet föll mig inte i smaken. För att vara en dogma-film är de ju verkligen det den säger sig vara och väldigt realistisk i många scener. Jag tror aldrig jag sett en person med stånd eller folk som har sex på riktigt (så man får se det) i en "vanlig film" tidigare. Dock blev det väldigt utdraget. Kanske var det mer slagkraft med just denna typen av film när det begav sig för 16 år sedan. Men jag kan inte sticka under kant med att det är en intressant film. Vill man se något annorlunda ska man absolut spana in denna filmen!

#309 - When Harry Met Sally...

Svensk titel: När Harry träffade Sally...
Land: USA
Längd: 96 min
År: 1989
Regissör: Rob Reiner

Kan en man och en kvinna vara bara vänner? Det är vad Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan) diskuterar på sin resa från Chicago till New York. Elva år senare vet de fortfarande inte svaret.


Precis som beskrivningen till filmen innefattar den skrapa dialogladdningar mellan Billy Crystal och Meg Ryan berörande manligt respektive kvinlig syn på relationer. Det är en romantisk/drama/komedi som jag inte förväntade mig speciellt mycket ifrån. Filmen i sig har egentligen inte mycket att visa, men den hade mycket att säga! Om det är något som jag verkligen vill lyfta i denna filmen är det främst manuset. Intressanta och roliga dialoger mellan dessa två karaktärer som fick mig att skratta lite högt för mig själv på morgonkvisten när jag drog igång denna rullen. 

Dock ska vi inte förglömma att både Crystal och Ryan gör riktigt bra ifrån sig vilket lyfter filmen. De är skapta för sina karaktärer och utan att avslöja något tycker jag främst de fysiska reaktionerna hos båda skådespelarna ger det där lilla extra. Dialogerna i sig är bra skrivna, men sättet som de levereras på är klockrent och poängerna går hem. Kul också att denna film har över 20 år på nacken och lyfter samtidigt "problem"/tankar som cirkulerar runt även idag. För mig personligen uppskatta jag filmen mycket då jag finner ämnet kring "manligt/kvinnligt" intressant. Dock tror jag att den går hem hos de som gillar romantik/drama och som bara vill koppla av till en film med lite s.k. 'gött snack'!

#308 - Le salaire de la peur

Engelsk titel: Wages of Fear
Svensk titel: Fruktans Lön
Land: Frankrike & Italien
Längd: 156 min
År: 1953
Regissör: Henri-Georges Clouzot

En grupp dagdrivare hyrs in för att frakta en last nitroglycerin genom bergig terräng i Sydamerika, i syfte att släcka en brand på ett avlägset beläget oljefält.



Något som utmärker denna filmen är realismen som finns där från filmens öppningsscen. Jag hade läst lite om filmen var det många som tyckte att filmens inledning var lite väl seg. Skulle någon annan se denna film och komma över samma information som jag fick till mig kan jag säga att det inte helt stämmer. Stillsamt intro - ja, det är det. MEN det finns en poäng med det. Clouzot's uppbyggnad till denna film tycker jag är riktigt bra. Ju längre in i filmen man kommer, ju mer inser man hur mycket som kastas om i karaktärerna och allt detta hänger på att man har hängt med från början.

Egentligen är det ingen märkvärdig film - om man ser det rent tekniskt. Däremot finns det många scener i denna film som är otroligt spänningsfyllda och det var längesedan jag hade den upplevelsen. Även om många grejer känns som självklara bryter realismen in i filmens värld och då blir det lite oväntade vändningar. Okej, i texten här låter det som att det är värsta grejerna som händer. Men så är inte fallet och det är det som är så bra! I alla fall i mitt tycke.

Det som möjligtvis förvirrar en lite är att jag från början trodde det var en fransktalande film, men då den utspelar sig i Sydamerika och det finns flera olika typer av nationaliteter i denna film blev det lite förvirrande emellanåt. Trots att jag hade svensk text till filmen är jag van vid att det kan bryta av på 2 (någon enstaka gång 3) språk i samma film. Här blandas det fritt mellan engelska, italienska, tyska, spanska och franska. Förklaring till hur det hänger ihop får man inte. Inte för att det gör så mycket egentligen - men det kan vara en intressant förvarning om man är språkintresserad!

#307 - The Thin Red Line

Svensk titel: Den tunna röda linjen
Land: USA
Längd: 170 min
År: 1998
Regissör: Terrence Malick  

Andra världskriget. Ett amerikanskt kompani kämpar vid Guadalcanal, för att hindra japanernas intrång i Stilla Havet. Krigets blodiga helvete formar dem till en väl sammansvetsad grupp. Men plötsligt ändras allt - nu gäller kampen bara att överleva.  


Nu tänker ni säkert: "Jaha, ännu en krigsfilm med massa pang pang, dödande och vår huvudperson blir hjälte för sin fina insats i amerikanska armén." Ungefär det var vad jag trodde jag hade att vänta. Krigsfilmer har en tendens att bli väldigt samma.. Eller.. Man vet på något sätt redan innan vad man ska få ut av en sådan film och sen blir det ungefär som man tänkt. Terrence Malick visar i denna film att det faktiskt går att belysa vissa insikter när man befinner sig i ett krig. Han gör det dessutom riktigt snyggt.

Det som jag greps mest av var uppbyggnaden av filmen. Fotot till denna film ligger verkligen i särklass mot många andra krigsfilmer. Otroligt  fantastiska bilder emellanåt och mycket av det som filmas är småsaker. Ni vet de där sakerna som man vanligtvis inte kanske behöver i en film - här får de scenerna en väldigt stor innebörd. Sättet som filmen är gjord på ökade spänningen och jag satt verkligen fastklistrad emellanåt. Klippningen  av filmen  är också något som satte stämningen på filmen. Vanligtvis är det hundra klipp på två sekunder och man hinner inte uppfatta vad som händer eller något. Här tar man sig tid och visa på andra delar av hur det skulle kunna vara att uppleva ett krig.

Många i min umgängeskrets brukar ibland klaga över varför många filmer ska vara så fruktansvärt långa. Jag kan hålla med om att ibland känner jag samma - för vissa filmer. För där kan längden bli fruktansvärd (om filmen inte levererar). Denna film är en lång film, men jag tyckte den var lagom till sin längd. Med tanke på hur filmens stämning är så hjälper längden till här. Vi får ta del av allt mycket mer. I verkliga livet kan ett krig pågå i dagar, veckor t.o.m år. Många andra filmer bränner av ett helt krig på 10 minuter med röriga klipp och bilder utan att man hinner uppfatta vad som hände. I denna film får vi verkligen ta del av krigets olika moment och jag är glad att Malick valt att lägga ner tid på dessa scener. För det är i de scener som vi hinner reflektera, analysera och kanske t.o.m agera om vad vi tycker om det.

När jag först såg längden på filmen och inledningen till filmen hade gått blev jag först rädd för att det var en Apocalypse Now(1979) á la 90-talet. Men ju längre in i filmen man kommer ju mer inser man att detta är något annat. Om jag ska jämföra det med något blir nog närmaste valet en av mina favorit serier som gått på tv, nämligen Band of Brothers (2001) och det skulle inte alls förvåna mig om denna film har haft en påverkan på den serien!

#306 - Total Recall

Svensk titel: Total Recall
Land: USA
Längd: 113 min
År: 1990
Regissör: Paul Verhoeven 

Det är år 2075. Douglas (Arnold Schwarzenegger) jagas ständigt av samma dröm om planeten Mars. När han köper minnen om en semester från Recall Inc går något väldigt fel. Han upptäcker att hans liv inte finns.



Beskrivningen till denna film säger lite sig själv: en biffig Schwarzenegger på planeten i mars i en actionfilm som faktiskt innehåller en hel del humor! Egentligen vet jag inte om det finns mycket mer att säga om just denna film. Den var helt okej i mina ögon - roande emellan åt, rätt basic i sitt upplägg och en skön filmtitt helt enkelt!

#305 - Chinatown

Svensk titel: Chinatown
Land: USA
Längd: 131 min
År: 1974
Regissör: Roman Polanski  

Los Angeles 1937. Privatdeckaren Gittes (Jack Nicholson) är expert på skilsmässofall. En dag får han i uppdrag av en dam att skaffa bevis på att hennes make är otrogen. Gittes ansträngningar resulterar i mord och han hamnar i en livsfarlig härva som handlar om mark och vatten.


Denna film känns som en modernare typ av film-noir. Men jag tror den hade gjort sig bättre i svartvit faktiskt! Filmen känns inte speciellt amerikansk och jag saknade faktiskt det. Nu är det ju förvisso självaste Polanski som regisserat denna film, men filmen kändes inte rätt. Inte för min del i alla fall. Må hända att mina förväntningar ökade en aning i och med att Nicholson medverkar (en av mina favoritskådisar). Han gör en bra prestation men jag tycker inte han tar scenerna med storm som han gjorde året efter i Gökboet (1975). I sin helhet var det en okej deckare. Önskade bara att det hade gått i lite snabbare tempo.

#304 - Ali Zaoua, prince de la rue

Svensk titel: Ali Zaoua
Land: Marocko, Tunisien, Frankrike & Belgien
Längd: 99 min
År: 2000
Regissör: Nabil Ayouch  

Ali är ett gatubarn i Casablanca som tillsammans med sina vänner håller sig undan det lokala gänget bestående av hemlösa barn som leds av den döve Dib. En dag attackeras Ali och hans vänner av gänget, vilket slutar med att Ali dödas. Förtvivlad svär Alis bäste vän att han ska få en riktig begravning. Men det är inte många som tror på och vill hjälpa en liten fattig pojke,

Inledningen till denna film startade mycket gripande när Ali dödas. Realismen som lägger sig över filmen är väldigt rå och man får upp nyfikenheten i vad som nu ska hända igenom resten av filmen. Dessvärre tyckte jag att filmen tappade intresse ju längre in i filmen man kom. Förvisso är det en rå/ärlig skildring av hur det är att leva på gatan. Men mina tankar kopplades till Guds Stad (2002) som jag kan tycka ligger relativt likt denna film till sättet. Men GS har så mycket mer än vad denna filmen hade, på alla plan. Kul dock att se en film från ett land jag ej sett film ifrån förut!

#303 - Eraserhead

Svensk titel: Eraserhead
Land: USA
Längd: 89 min
År: 1977
Regissör: David Lynch

Filmen, som är en blandning av fantasi och verklighet, handlar om fabriksarbetaren Henry Spencer och hans mardrömmar.





Detta är då David Lynch debutfilm som kom 1976.  Ska jag sätta någon sorts genre på denna film blir det nog en blandning av mysterium/drama/surrealism. Om det något som jag kommit fram till när vi hamnar i "facket" surrealism är det att: det är svårt att beskriva! Filmens handling är något utöver det vanliga, även om det inte är jätte spektakulärt egentligen. I början var jag ganska ointresserad. Men ju längre in i filmen man kom, desto mer intressant blev den. Sen kommer vi ju till frågan huruvida bra jag förstod filmen.. Fast det gör inte så mycket. Kommer jag se filmen igen vet jag mer vad som väntar och det i sin tur gör att man kommer kunna ta in filmen på ett annat sätt!

För att "gå in" mer på filmens tekniska delar spelade ljudet in väldigt mycket. Det gillade jag. Filmen hade dessutom inte allt för mycket dialog, utan det mesta berättades med bildspråket. Detta har jag hyllat tidigare och jag uppskattar det lika mycket när det dyker upp regissörer som jobbar på det sättet. Slutligen vill jag ta upp de grymma övergångarna vissa scener hade. Riktigt snygga på enkla medel. Nu har jag sett 2 Lynch filmer och har 2 kvar på listan. Men jag tror det kommer bli fler filmer jag kommer se av honom då det är en riktigt intressant regissör!

#302 - Manhattan

Svensk titel: Manhattan
Land: USA
Längd: 96 min
År: 1979
Regissör: Woody Allen

Isaac Davies (Woody Allen) hoppar av sitt jobb som manusförfattare till TV-shower. Samtidigt är hans f.d. hustru (som lämnat honom för en annan kvinna) på väg att ge ut en bok om deras gemensamma liv. Isaac själv har ett förhållande med en 17-årig skolelev.


Ännu en Allen film avprickad och ännu en gång känner jag att jag inte riktigt begriper mig på hans filmer. Främst är det kanske för att karaktärerna som han själv spelar är otroligt jobbiga karaktärer som man orkar med i fem minuter och det är samma, samma i de filmer som jag hittills sett av denne regissör. Jag tror förövrigt inte att Allen spelar, utan skriver "karaktärer" som är han själv. Min upplevelse av detta har blivit att jag tror att det är en väldigt jobbig och invecklad person även privat..

Men jag ska faktiskt passa på att säga att denna filmen var bättre mot de jag sett tidigare. Jag gillade faktiskt fotot och delar av manuset var riktigt bra. Jag hade en diskussion med en bekant som sett mer med Allen och han sa det att: "Antingen gillar man Woody eller så gör man det inte, typ.". Kanske är det så man får tänka. Man kan ju inte gilla allt. Eller så blir det kanske så att man lär sig tycka om det?

Jag vet att det är ett gäng av hans filmer kvar på listan. Ska bli intressant att se om denna trend håller i sig eller om en utvecklas till något annat - den som lever får se!

#301 - The Third Man

Svensk titel: Den Tredje Mannen
Land: Storbritannien
Längd: 104 min
År: 1949
Regissör: Carol Reed

Kioskromanförfattaren Holly Martins (Joseph Cotten) anländer till efterkrigstidens Wien för att hälsa på sin gamle vän Harry Lime (Orson Welles) men möts av beskedet att denne omkommit i en mystisk bilolycka. Han fångas upp i en väv av kärlek, svek, olagligheter och mord och finner sig snart jaga sin barndomsväns spöke genom Wiens trånga gränder och mörka kloaksystem på jakt efter sanningen.

Vad är inte bättre än att vakna en lördagsmorgon med att slänga på en gammal hederlig film-noir. Ifrån UK denna gång och inledningsvis under förtexterna kom det en igenkännande melodi som jag inte hört på många år. Jag gissar på att det är ifrån denna film den är känd. Det tråkiga med denna melodi var att jag inte tyckte den passade in alls under resten av filmen. Då det var en relativt mörk historia (som är standard för film-noir) tyckte jag denna melodi förstörde stämningen lite. Soundtracket till denna film består av enbart denna låt och aa.. Nä, det funkade inte för mig helt enkelt. Lyssna själva här:

Men för att släppa lite på musiken och gå in i själva filmen tycker jag att fotot och ljussättning var i bra skick. Av någon anledning brukar man lägga ner lite extra krut på detta i film-noir filmer (baserat på de som jag har sett i alla fall). Orson Welles och Joseph Cotten gör helt okej prestationer. Bortsett ifrån Reed's val av musik (utgår ifrån att det är regissörens val) tycker jag att han gjort ett bra jobb med regin och stämningen i bilderna. Det enda jag hade önskat var att det lagts ner lite mer krut på det mörka, för det är ju det en "äkta" film-noir!

#300 - طعم گيلاس

Original titel: Ta' m e guilass
Engelsk titel: Taste of Cherry
Svensk titel: Smak av Körsbär
Land: Iran
Längd: 95 min
År: 1997
Regissör: Abbas Kiarostami

Den iranske mannen Mr. Badii (Homayon Ershadi) har beslutat sig för att begå självmord vid skymningen men innan dess letar han efter någon som kan gräva igen hans handgrävna grav morgonen därpå. Under hans sökande i Tehrans utkanter träffar han på många olika personer som alla ger honom sin syn på varför livet är värt att leva.




Läser man igenom de senaste inläggen som jag skrivit nu det senaste kan jag säga att det är en ren slump att jag råkat komma över dessa tunga dramafilmerna som jag nyligen tittat på. Jag plockar ju filmer ifrån boken som jag tycker låter intressanta på titlarna och sen kör jag bara. Men för att summera denna Iranska film måste jag säga att det är ett tungt drama med mycket djupa inblickar. Personligen tycker jag det är bra att sådana här filmer görs. De är kanske inte de roligaste att titta på, men med tanke på hur mycket film faktiskt kan påverka måste det också finnas de filmer som inte bara ger oss ett underhållande tidsfördriv.

Läser man om filmens handling så är det ett tungt tema. Till skillnad mot många andra "självmordsfilmer" (om man får lov att kalla dem så) tycker jag att Kiarostami ger en väldigt realistisk och intressant vinkel till ämnet. Då filmens scener till största del utspelar sig inne i bilden som Mr. Badii kör runt med är det svårt att veta om det är honom eller hans besökare som man vill känna igen sig med. Mr. Badii är ju trots allt hjälten, men det är ju inte honom man vill förknippa sig med.

Realismen i filmen höjer trovärdigheten hos både skådespelarna och storyn. Småsaker i filmen som t.ex. i början när vår karaktär åker förbi en arbetsplats och pratar med några arbetare så åker en lastbil förbi och tar över ljudet helt. De fortsätter prata och man hamnar mitt i diskussionen efter att lastbilen åkt förbi. Jag gillar sånt. Det blir mer trovärdigt. Annars hade man ju givetvis klippt bort ljudet eller dubbat om så man verkligen hörde personen som pratade. Att scenen sen utspelar sig ifrån bilen också och personen som talar står en bit bort gör scenen ännu mer autentisk.

Trots det tunga ämnet som kanske inte alla klarar av tycker jag man ska titta på denna filmen om man vill se något annat än en vanlig Hollywood film.

#299 - Beau travail

Svensk titel: Beau travail
Land: Frankrike
Längd: 90 min
År: 1999
Regissör: Claire Denis

När Galoup (Denis Lavant) försöker anpassa sig till ett civilt liv tänker han på sitt förflutna i den franska främlingslegionen. Speciellt tänker han på den händelse som ledde till hans förödmjukande avsked. När Galoup var i tjänst i Djibouti i Afrika var han utbildningsansvarig för en grupp unga legionärer. Allt gick bra tills en ny rekryt, Sentain (Grégoire Colin), anlände. Sentain var en modig och rättvis man och vann snabbt respekt till sin överordnade, Forestier (Michel Subor), som Galoup högaktade. Avundsjukan plågade Galoup som försökte misskreditera Sentain.

Ibland dyker de där filmerna upp som är för "tunga" för att man riktigt ska förstå innebörden. Denna film av Claire Denis var en sådan upptäckte jag redan 10 minuter in i filmen. Jag tycker alltid det är tråkigt när jag inte kan få skriva av mig från en film som jag inte kunnat förstå. Men för att lyfta något så var filmen i första hand berättad med bildspråket, det uppskattade jag väldigt mycket. Allt få filmskapare tänker på hur mycket kraft det faktiskt finns i bara bilden! Det audiovisuella är mer en komplettering till bilden i många fall, så som jag ser på det i alla fall. Kanske att man ser om denna någon gång och kanske då får en bättre insikt i filmen. Vill man se något annorlunda tycker jag absolut att man ska kika in denna franska film.

#298 - Heat

Svensk titel: Heat
Land: USA
Längd: 171 min
År: 1995
Regissör: Michael Mann

En strid mellan två män på varsin sida om lagen. Neil McCauley (Robert De Niro) är en tjuv - en av de bästa. Han och hans team imponerar till och med på detektiven Vincent Hanna (Al Pacino). Det blir hans mål i livet att sätta dit McCauley.



Spännande när man slår på en film och en regissör man precis sett film ifrån på listan dyker upp igen! Denna gång tycker jag Mann ger en mer spännande och intressant film än Manhunter (1986). Dock går det inte att jämföra filmerna med varandra då de spelar i olika ligor. Men det var en ny variant på polis-och-tjuv-film!

Det första som lyser igenom filmen är Al Pacino och Robert De Niro's grymma skådespel som ligger på toppklass. Väldigt hög klass på fotot och klippningen. Dessa olika element ihop med manuset går hand i hand. Från början hade jag förväntat mig en mer actionfylld film. Till en början blev jag lite besviken, men det vände ganska fort då detta blev en mer intressant historia ju längre in i filmen man kom!

#297 - Kiss of the Spider Woman

Svensk titel: Spindelkvinnans kyss
Land: USA/Brasilien/Argentina
Längd: 120 min
År: 1985
Regissör: Hector Babenco

Handlar om två helt olika fångar som delar cell i ett brasilianskt fängelse. Den homosexuelle berättar fantastiska filmhistorier (som vi får se visualiserade) medan den andre försöker hålla sig till den politiska verklighet som fängslat honom.



 Denna dramafilm som till största delen utspelar sig i cellen med våra två huvudkaraktärer tar upp de olika aspekterna kring politik och kärlek.  När jag läste om filmen i boken stod där att denna film utmärkt sig rent historiskt då detta är bland de första filmerna där man visar/pratar mer ingående kring homosexualitet. Till sin helhet kände jag att filmen var helt okej för min smak. Det är väldigt mycket dialog och när jag sökte lite på filmen fann jag att boken (som filmen är baserad på) ska ha utmärkt sig för att till största del främst bestå av dialog. Intressant film som glimrade på sina håll, med ett väldigt bra skådespeleri ifrån William Hurt (som vann en oscar för bästa manliga huvuroll).

#296 - The Rapture

Svensk titel: Nattens Fånge
Land: USA
Längd: 100 min
År: 1991
Regissör: Michael Tolkin

Sharon (Mimi Rogers) är en singeltjej som lever ut sin sexualitet och tillsammans med en sliskig manlig kamrat brukar ragga upp andra par. Hon kommer i kontakt med en kristen rörelse som lägger tonvikten vid den personliga relationen med Gud. 



Inledningen på en film är oftast den som sätter prägeln på resten av filmen. Jag tycker alltid det är lika spännande (vad det än är man ser på för typ av film) hur man väljer att starta sin berättelse man vill berätta. I The Rapture är det främst stämningen som ligger i främsta rummet. Då detta är en drama film med stort D blev det en ganska seg inledning och det var först efter att jag sett halva filmen som jag insåg hur mycket den faktiskt hade tilltalat en, utan att man tänkt på det.

Något som höjde filmen var den allvarliga inblicken i Mimi Rogers roll där hon befinner sig mellan överreligiös tro kontra den fria viljan. Säga vad man vill om kristna sekter. Jag insåg efter filmen att detta är nog det närmsta jag någonsin kommer komma en sådan. Inte för att jag är speciellt intresserad av det, men helt plötsligt fick filmen mig att reklektera och tänka över vad jag faktiskt tyckte/kände för hela händelsen. 

Berättelsen visar båda motpolerna och i början kändes det bara som: åh, en kvinna som blir hjärntvättad och blir tokig i gud bla bla bla. Men när man fick inblicken i hur det faktiskt påverkar folk runt omkring, hur hon försöker påverka andra att tro på sin uppenbarelse och de drastiska åtgärder som helt plötsligt börjar ske. Först då inser man att: "Jomen vänta lite nu, det är ju kanske såhär det är? Eller? ".

Trots att filmen är rätt seg känner jag ändå faktiskt för att rekommendera den. Är man helt emot religion bör man kanske dock inte se den. Däremot om man tittar på den med lite öppna perspektiv kanske man kan få samma tankereflektion som satte igång hos mig ju längre in i filmen jag kom. Faktiskt ganska häftigt med filmer som ingen gör. Jag tror det närmsta detta som jag kommit är Da Vinci Koden (2006), men det är inte alls på samma nivå!

#295 - 12 Angry Men

Svensk titel: 12 Edsvurna Män
Land: USA
Längd: 96 min
År: 1957
Regissör: Michael Mann

En man försöker övertyga de andra elva i juryn om att de bör ompröva sina förhastade bedömningar av skuldfrågan i en mordrättegång.




En film om en jury som ska diskutera en mordrättegång som utspelar sig (till största del av filmen) i ett rum där fokus ligger på diskussionen om mordhändelsen. Är detta intressant att titta på? Ja, det är det i mitt tycke i alla fall. Kameraarbetet och klippningen till denna film var helt fantastisk. Att filma i ett enda rum och få det intressant hela vägen känns verkligen som en stor utmaning. Att filmen dessutom innefattar en grym skara skådespelare gör inte saken sämre. Manusarbetet och skådespelarinsatserna känns väldigt realistiska. Jag kände i början av filmen att det skulle kännas väldigt stelt, men Michael Mann's regi briljerade. Jag slutar skriva här och säger bara: se denna filmen!

#294 - Manhunter

Svensk titel: Röda draken
Land: USA
Längd: 119 min
År: 1986
Regissör: Michael Mann

 En psykopatisk seriemördare är lös och mördar en familj vid varje fullmåne. Fd FBI-agenten Will Graham (William Petersen) söks upp av sin gamla arbetsgivare som vill att han ska åta sig fallet. Graham som tidigare gripit Hannibal Lecktor (Brian Cox) söker upp denne i fängelset för att få hjälp att hitta seriemördaren.

Jag tror fler känner till denna film utan att veta om det. Det blev min första reaktion när den kände doktorn Hannibal Lecktor dyker upp bakom lås och bom. Då detta är originalet och den första delen i trilogin blev det också att man förhöll sig till remaken Red Dragon (2002). Dock var det inte riktigt samma filmer, även om storyn höll sig till samma bok. Men jag ska göra ett försök att ge en bild av denna film (utan referens till nyinspelningen).

Det första som jag kände i filmen var den realistiska känsla som framhävs i filmen. Skarpa dialoger, väldigt lite musik och mycket statiska bilder. Fotot bidrog mycket till filmen och överlag tycker jag skådespelarprestationerna höll måttet. Dock saknade man Anthony Hopkins i rollen som Lecktor. Men det var intressant att se en annan tolkning av samma karaktär. Brian Cox gör en helt okej prestation, men det är ju inte samma Lecktor som man är van vid.

Nä, det blir för svårt att inte kunna förhålla sig till nyinspelningen då jag verkligen gillar den filmen! Nåväl, det var ett tappert försök och vill man se föregångaren till När Lammen Tystnar (1991) så bör man kika in denna film.