#269 - Moonstruck

Svensk titel: Mångalen
Land: USA
Längd: 101 min
År: 1987
Regissör: Norman Jewison

Loretta (Cher) är änkan som fortfarande bor hemma hos sina hetlevrade italienska föräldrar i Brooklyn. Sedan hennes man blev överkörd av en buss tror Loretta att hon är otursförföljd och därför lika gärna kan gifta sig med den triste Johnny (Danny Aiello).


Ett romantiskt drama med rätt intressant tema. Helheten på filmen har en väldig mysfaktor, även om filmen inte är något speciellt i sig egentligen. Cher tycker jag utvecklas mer och mer i sitt skådespel ju längre in i filmen man kommer. Men hon är ju långt ifrån de stora namnen, inom film då! Kul att se Nicholas Cage i en film där jag tyckte att han inte var jobbig att titta på. Intressant rollkaraktär och grymt bra prestrerat!

#268 - Dirty Harry

Svensk titel: Dirty Harry
Land: USA
Längd: 102 min
År: 1971
Regissör: Don Siegel

Filmen handlar om en seriemördare, som kallar sig "Scorpio", som skickar ett brev till polisen där han förklarar att han gladeligen mördar en person om dagen om de inte betalar honom 100 000 dollar inom 24 timmar. Det blir upp till inspektör "Dirty" Harry Callahan (Clint Eastwood) att hitta mördaren innan någon mer faller offer för honom.

Polisfilm i hög realism när vi ser Clintan som inspektör Callahan i Dirty Harry. Jag som egentligen tycker Eastwood är så mycket bättre bakom kameran än framför tyckte att han gjorde en väldigt bra prestation i denna film. Kanske beror detta på att jag föredrar honom som snut inne i storstaden, än ute på prärien som cowboy. Jag vet inte.

Jag har tidigare hört talats om Dirty Harry och dratt mig för att se den då jag, som sagt, inte är något Clintan fan. Filmen var allt annat än jag hade väntat mig. Callahan är ju som vilken filmsnut som helst egentligen. Dock finns han i en mer realistisk värld än i en filmvärld. Detta blir en "krock" med verkligheten där Callahan inte kan göra de där coola "bad cop" grejerna utan konsekvens. Realismen i filmen höjer verkligen stämningen. På många håll är filmen väldigt mörk i bilden under nattetid och detta tycker jag också bidrar till att: såhär är det på riktigt. Siegel har valt bort de där snygga ljussättningarna och behållit det realistiska i bilden.

Nu kanske många tror att: "ahmen, en sådan där fartfylld actionfilm är vi ju trötta på". Lugn! Jag ska gladeligen avslöja att det faktiskt är en hyfsat stillsam film med väldigt intressanta vändningar. Här kan man tydligt se hur de små faktorerna i filmen bygger upp stämning och känsla. Trots att jag inte kände att denna film var något speciellt när jag såg den, så känner jag såhär i efterhand hur grym den faktiskt var! Sen vet jag inte om jag kommer se de övriga Dirty Harry-filmerna som kom efter denna, kanske är någon mer med i boken. Jag vet inte. Men det var en kul filmupplevelse där jag blev positivt överraskad, sånt gillar jag!

#267 - 乱

Engelsk titel: Ran
Svensk titel: Ran
Land: Japan/Frankrike
Längd: 160 min
År: 1985
Regissör: Akira Kurosawa

En krigsherre har beslutat sig för att dra sig tillbaka och att överlämna makten till sina tre söner, Taro, Jiro och Saburo. En av sönerna, Saburo, vänder sig emot faderns plan och anser att den bara kommer leda till splittring, men krigsherren blir rasande på Saburo och förvisar honom ut ur sitt rike.

Från Scorsese första film till Kurosawa's sista. Ran är en film som är baserad på Shakespears pjäs "King Lear" men utspelar sig i 1500-talets Japan. Då jag inte är något Shakespear fan så kan jag inte uttala mig mer om detta. Dock kände jag av redan ifrån början av filmen att det kändes som det var väldigt mycket "teater" över filmen. I Sverige där vi inte har några s.k. renodlade filmskådespelare utan hela eliten är ifrån teatern så märks detta i hur de agerar. Ibland funkar det, ibland inte. Men här var det mer som om det var filmat som en teater och detta tyckte jag föll väldigt mycket i filmen. Visst, det är en fin film och det var en krigsscen som var ungefär 1 timme in i filmen som var riktigt snyggt gjord. I övrigt så kände jag att det inte gav mig så mycket och det var lite rörigt.

Även om denna film inte är med på listan så såg jag Baz Luhrmann's Romeo+Juliet (1996) som är en moderniserad filmversion av Shakespears "Romeo & Julia". Även om jag inte kände att teater repliker/uppbyggnad ska ut i film så tycker jag att Baz gjorde det på ett intressant sätt. Det var ingen unik film i mina ögon, men det var lite konstigt att se en film på det viset och det gjorde det intressant! Nu blev det lite off topic och mycket Shakespeare kände jag, men så kan det gå ibland!

#266 - Mean Streets

Svensk titel: Dödspolarna
Land: USA
Längd: 107 min
År: 1973
Regissör: Martin Scorsese

I Little Italy på Manhattan driver polarna Johnny Boy (Robert De Niro) och Charlie (Harvey Keitel) omkring och sysslar med småbrott. Charlie är i hemlighet ihop med kompisens kusin Teresa (Amy Robinson). Han vill gå med i maffian.



Martin Scorsese's är en av mina personliga favoritregissörer. Även om hans filmer inte alltid är de bästa så gillar jag hans stil! Bästa verken (enligt mig) är Goodfellas (1990), Hugo Cabret (2011) och främst The Departed (2006). Så jag hade förväntningar på denna film då jag hörde gott om den ifrån dokumentären ifrån Goodfellas-blurayen. Dessvärre blev nog förväntningarna lite höga. Dock tycker jag alltid att det är kul att se första filmen av stora regissörer. Även om filmen inte är något jippo idag så tror jag att den kan varit aningen banbrytande när den kom -73. Det som var intressantast i denna film var just att man kunde se början av Scoresese's regi och stil som har utvecklats igenom alla år. Stilen fanns redan från start! Det oberäkneliga och våldsamma maffiasnubbarna som jag tycker han är mästaren på att plocka fram. För mig var det ingen speciell film i sig, men detta var riktigt coolt att se! De Niro var det som höjde filmen, för att nämna något. Riktigt bra levererat för att vara så tidigt! Men nu är ännu en film avprickad och jag tror faktiskt nästa film blir redan ikväll igen!

#265 - Festen

Engelsk titel: The Celebration
Svensk titel: Festen
Land: Danmark
Längd: 105 min
År: 1998
Regissör: Thomas Vinterberg

En halsbrytande och makabert humoristisk historia om hur fasaden rämnar i en högborgerlig familj. Patriarken Helge fyller 60 år och bjuder släkt och vänner till storslagen fest. Vid middagen håller den äldste av sönerna ett tal som förändrar allt.


En väldigt speciell film som började traggligt men kom sig väldigt ju längre in i filmen man kom. Detta är bland de första filmerna som tillhörde filmrörelsen "dogma 95" (jag kommer återkomma till detta) och är en mörk, rå och skitig film. Jag kan väl inte påstå att dogma-filmer är bland mina favoriter. Däremot tycker jag man får fram känslor och realism på en helt annan nivå än i en "vanlig spelfilm" i denna typen av film. Delar av filmen är riktigt grymma och roliga, samtidigt som mycket av filmen kändes som att det bara passera förbi. Fast kanske är det detta som är charmen nu när jag tänker efter. Det är ju trots allt ett sätt att "fånga verkligheten" på film. Kul att se i alla fall och det ska bli intressant att ta en kik på Lars von Triers Idioterne (1998) som också är med på listan. Dock hinner det bli någon/några filmer emellan. Fortsättning följer!

Till vad som togs upp tidigare! Dogma 95, är en filmrörelse som startades 1995 av de danska regissörerna Lars von Trier, Thomas Vinterberg, Kristian Levring och Søren Kragh-Jacobsen. Rörelsen byggde på en rad regler (dogmer) som filmskaparna skulle lova att följa. Bland reglerna fanns att inget ljud fick läggas på i efterhand, att inga kulisser fick användas och att alla kameror skulle vara handhållna. Dessa dogmer sammanfattades i The Vow of Chastity ("Kyskhetslöftet") som bestod av 10 bud:
1. Upptagningar måste göras på plats. Rekvisita och kulisser får inte tillföras (om viss rekvista krävs för historien, måste en plats väljas för scenen där rekvisitan redan finns).
2. Ljudet får inte produceras separat från bilden och vice versa. (Musik får inte användas om den inte förekommer när scenen spelas in).
3. Kameran måste vara handhållen. All rörelse eller stillhet uppnåelig i handen är tillåten. (Scenen ska inte utspelas där kameran finns; inspelning sker där scenen utspelar sig).
4. Filmen måste vara i färg. Ljussättning är inte tillåten. (Om det är för lite ljus för att man ska kunna filma, måste scenen strykas eller en lampa sättas på kameran).
5. Optisk redigering eller kamerafilter är förbjudet.
6. Filmen får inte innehålla ytlig action. (Mord, vapen och dylikt får inte förekomma).
7. Tidsmässig och geografiskt förfrämligande är inte tillåtet. (Det vill säga filmen måste utspelas här och nu).
8. Genrefilmer är inte tillåtna.
9. Filmformatet måste vara Academy 35 mm.
10. Regissören får inte krediteras.

Gör man dogmafilm på rätt sätt när det gäller just dogma så kan det bli riktigt bra. Personligen tycker jag, precis som jag tog upp tidigare, att det blir mycket råare. Sombre (1998) som jag skrev om tidigare höjde ju verkligen sitt engagemang då den är rätt likt dogma-sättet. Den filmen tror jag inte kunnat bli så bra som den blev om den varit filmad på annat vis. Sen finns det en stor brist i detta filmsätt och det är att det lätt tenderar att bli väldigt utdraget (= tråkigt). Är det rätt regissör som är engagerad för att få till sin vision så är det självfallet helt outstanding att titta på. Det är upp och ner, till och från precis som med allt annat!

#264 - باب الحديد

Original titel: Bab el Hadid 
Engelsk titel: The Iron Gate / Cairo Station
Svensk titel: Kairo Centralstation
Land: Egypten
Längd: 95 min
År: 1958
Regissör: Youssef Chahine

En krympling som arbetar på Kairo Station trånar efter femme fatale Hanomeh. När han bekänner sin kärlek till henne så avfärdar hon honom. Hennes man arbetar för arbetarnas rättigheter.


För att vara den första egyptiska film som jag sett så vart jag riktigt imponerad. Efter att ha tittat på två delar av The Story of Film på SVT2 (finns på SVT-play för den som är intresserad att kika in) så var det mycket fokus kring 50-talet, den neorealistiska eran och övriga länder/världsdelar som började uppmärksammas mer än USA:s Hollywood. SVT har filmsommar nu i sommar med filmer som hänger ihop med vad som tagits upp under dokumentären story of film. Jag rekommenderar verkligen att hålla utkik i tv-tablån för vilka filmer som sänds ihop med detta. När denna film dök upp så dök jag ner i boken och såg att: ah, en till ifrån listan!

Youssef Chahine plockar verkligen fram de ärliga känslorna hos de olika karaktärerna i denna film på ett sätt som gör det lite obehagligt emellan åt. Skådespelarna tar ut svängarna ordentligt och filmen får en sådan realism att det blir en nagelbitande historia som vi får följa. Kamera-arbetet sätter en stor prägel. Men också att Chahine vågar ta ut svängarna gör att den känns väldigt unik för sin tid. En speciell scen jag tänker på är när skådespelerskan Hindi Rostom's karaktär blir helt genomblöt och ska gå hem för att byta om. Då ser vi henne i ett tunt, vitt linne så mycket av kroppen syns genom det blöta tyget. Detta hade aldrig gått för sig i exempelvis USA.

Berättelsen i sig säger kanske inte så mycket när man läser handlingen. Men det är en väldigt mörk film. Även om den har en del komiska drag emellanåt så är den främst mörk. Detta tycker jag är en grym touch, med tanke på att det i grunden är en kärlekshistoria. I min bok läser jag även (och detta togs upp i dokumentär-serien med) att denna film inte gillades i hemlandet när den kom utan upptäcktes först långt senare. Det står även att det gjordes otroligt mycket filmer ifrån t.ex. afrika och arabländerna under denna tid, men att de aldrig fick någon genomslagskraft och väldigt få filmer finns att få tag i.

Jag vet ej hur svår denna film är att få fatt i. Någonstans på nätet lär den ju cirkulera med text som man kan förstå och denna rekommenderar jag verkligen. Finns så mycket jag vill ta upp ifrån denna film, dock låter jag det ligga och hoppas att någon tar sig tiden att se denna fantastiska film!

#263 - Dead Man

Svensk titel: Dead Man
Land: USA
Längd: 121 min
År: 1995
Regissör: Jim Jarmusch

William Blake (Johnny Depp) blir genom en händelse laglös i Västerns utmarker. På sin resa genom vildmarken lämnar han ett spår av kroppar efter sig...




Med en otroligt grym start så blev jag otroligt förvånad hur insatt jag kunde bli i en western film. Trots att jag är allätare när det kommer till film, så är jag inget big-fan av alla genres. Western är en genre som inte riktigt är min stil, men är det bra så kan det självfallet fortfarande vara bra! Detta är nog en av de underligaste western-filmer som jag har sett. Känns lite "fantasy" över filmer och stämningen som verkligen satte sina rötter i början av filmen fortsatte dock inte i samma tappra andra igenom hela berättelsen. Vilket gjorde mig lite besviken en bit in i filmen.

Johnny Depp är verkligen otroligt bra i denna film! Främst i början av filmen. Depp är inte bland mina favoriter, men han är sjukt duktig på att gestalta de karaktärer som han tar sig an. Precis som på postern så är filmen alltså i svart/vitt. Jarmusch har ett grymt bildspråk och håller regin på topp bitvis. Jag må låta lite negativ om filmen, men så är inte fallet. Även om jag personligen inte vart helt nöjd, så var det en kul filmupplevelse. Gillar man western eller bara se en annorlunda typ av film i western-stuk så får man ju inte bara missa denna rulle!

#262 - Good Bye Lenin!

Svensk titel: Good Bye Lenin!
Land: Tyskland
Längd: 121 min
År: 2003
Regissör: Wolfgang Becker

Den unge mannen Alexander (Daniel Brühl) protesterar mot regimen i Östtyskland år 1989. Hans mor Christiane (Katrin Sass), som är en trogen partianhängare, ser honom bli arresterad under en demonstration. Chockad får hon en hjärtattack som leder till koma. När hon åter vaknar har muren fallit. Alexander gör allt för att upprätthålla skenet av att är som tidigare för att inte göra henne upprörd, vilket skulle kunna skada hennes bräckliga hjärta.




Denna tyska film läste jag till mig att den skulle vara ett underhållande drama. Filmen tog en väldigt allvarlig start (vilket jag inte var beredd på), utvecklades till det jag hade läst om och dessa två "stilar" möter varandra igenom resten av filmen. Även om filmen inte berörde mig till den utsträckning som den skulle kunna gjort så gillar jag verkligen stilen i filmen. Den berör lite lätt och storyn håller hela filmen igenom. Att följa Alexander som gör allt som står i sin makt för att skydda sin mor skapar en sorts levande känsla i filmen som Becker har regisserat fram väldigt bra. Filmen i sin helhet är inte jätte märkvärdig egentligen. Dock har den det där lilla extra som håller gnistan uppe filmen igenom och gjorde att filmen var underhållande rakt igenom, trots en trög/förvånande start.

#261 - Touch of Evil

Svensk titel: En djävulsk fälla
Land: USA
Längd: 112 min
År: 1958
Regissör: Orson Welles

Den mexikanske agenten Mike Vargas (Charlton Heston) och hans fru Susan Vargas (Janet Leigh) åker på smekmånad till en amerikansk gränsstad. Väl där inträffar en rad händelser som inte kan tolkas som något annat än en konspiration.



Till att börja med så måste jag ta upp att; vissa regissörer ska stå BAKOM kameran och inte framför! De tre regissörer som jag verkligen tycker borde stanna där är Woody Allen, Clint Eastwood och (givetvis) Orson Wells. Denna gång så ser vi honom som polis i hans egen film Touch of Evil som är en film-noir med en relativt lättsam historia (i alla fall om man ska jämföra med andra filmer jag sett i samma genre).

Öppningsscenen till denna film var helt magisk och höjde verkligen ribban ordentligt till denna film. Nu när jag skriver detta så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva denna scen, utan jag väljer att lägga in klipper här nedanför. KIKA IN! Dessvärre så var storyn aningen tunn till denna film och jag tycker att det var lite småtraggligt fram till slutet då det blev mer intressant igen. Welles ger oss dock en hel del sköna scener, men jag vet att det finns mycket bättre just inom denna genren! Men bara öppningsscenen tror jag gör att denna film hamnat med på listan, för det är sjukt bra!

#260 - Sombre

Engelsk titel: Sombre
Svensk titel: Sombre
Land: Frankrike
Längd: 112 min
År: 1998
Regissör: Philippe Grandrieux

Jean (Marc Barbé) reser runt i Frankrike och mördar unga flickor. Under själva morden beter han sig märkligt och gåtfullt. En dag träffar han Claire (Elina Lövensohn) som dras in i ett perverst förhållande med honom.

"Sombre" (som filmen heter) är franska och betyder "mörker". Det kan man säga är temat på denna fanska film. Bara handlingen säger ju ganska mycket om att det är en mörk historia som man kommer att få se, i alla fall om ni frågar mig! Att få fram känslor i film är inte alltid det lättaste. Både när man själv skapar film, eller ser på filmer gjorda av andra, så märker man att i de flesta fall så går det inte riktigt hela vägen. Det där lilla extra måste finnas där för att krydda till det. och detta tycker jag att monsieur Grandrieux har lyckats extremt bra med i denna film!

Hur då undrar ni kanske då? Jo, hela filmen är gjord på ett obehagligt sätt. Detta var jag inte riktigt beredd på när jag skulle börja se denna film. Att jag var oförberedd gjorde inget, det höjde bara intresset i filmen att jag satt som fastklistrad hela filmen igenom. Jag älskar verkligen när man låter bildspråket tala för sig själv. Filmen har väldigt många scener som är långa, den är inspelad med handhållen kamera och det finns väldigt lite dialog i filmen. Obehaget i filmen ligger i filmningen. Emellanåt känns det som att man tittar på en dokumentär eller en hemmavideo. Det är just på denna bit som skapar obehaget i filmen: tänk om det jag tittar på nu verkligen har hänt på riktigt? Man får en känsla av att man hoppar in i någons märkliga liv och får följa denne igenom diverse hemskheter som man förhoppningsvis aldrig lär uppleva själv.

Jag har sett mycket extremt tidigare och jag rekommenderar verkligen denna film. Skit grym, mörk och rå! Men jag vill också varna för den känslige att se den. Det ligger en stor psykologisk aspekt i denna film, vilket innebär att det inte bara går att blunda och hålla för öronen för att skaka av sig det man ser.

#259 - Deliverance

Svensk titel: Den sista färden
Land: USA
Längd: 109 min
År: 1972
Regissör: John Boorman

Naturäventyraren Lewis Medlock (Burt Reynolds) tar med sina vänner på en paddlingstur nerför för fiktiva floden Cahulawasse River, strax innan floden skall dämmas upp intill ett kraftverksbygge. I den amerikanska obygden uppe i Appalacherna ställs äventyrspaddlarna inför långt större prövningar än de någonsin kunnat ana.

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara denna film utan att behöva spoila för mycket. Filmens handling är ingen jätte grej direkt, däremot är karaktärernas agerande intressantare och det är det som för handlingen framåt. Dock hade jag önskat att tempot var lite högre. Men det är en kortare film, så det funka ändå. Personligen så känner jag att delar av filmen är skit bra och andra delar inte alls. En ojämn film, för min del i alla fall. Vill man se en film som bryter mot vad man är van att se så tycker jag absolut att man ska kika in John Boorman's Deliverance!