Land: USA
Längd: 170 min
År: 1998
Regissör: Terrence Malick
Andra världskriget. Ett amerikanskt kompani kämpar vid Guadalcanal, för att hindra japanernas intrång i Stilla Havet. Krigets blodiga helvete formar dem till en väl sammansvetsad grupp. Men plötsligt ändras allt - nu gäller kampen bara att överleva.
Nu tänker ni säkert: "Jaha, ännu en krigsfilm med massa pang pang, dödande och vår huvudperson blir hjälte för sin fina insats i amerikanska armén." Ungefär det var vad jag trodde jag hade att vänta. Krigsfilmer har en tendens att bli väldigt samma.. Eller.. Man vet på något sätt redan innan vad man ska få ut av en sådan film och sen blir det ungefär som man tänkt. Terrence Malick visar i denna film att det faktiskt går att belysa vissa insikter när man befinner sig i ett krig. Han gör det dessutom riktigt snyggt.
Det som jag greps mest av var uppbyggnaden av filmen. Fotot till denna film ligger verkligen i särklass mot många andra krigsfilmer. Otroligt fantastiska bilder emellanåt och mycket av det som filmas är småsaker. Ni vet de där sakerna som man vanligtvis inte kanske behöver i en film - här får de scenerna en väldigt stor innebörd. Sättet som filmen är gjord på ökade spänningen och jag satt verkligen fastklistrad emellanåt. Klippningen av filmen är också något som satte stämningen på filmen. Vanligtvis är det hundra klipp på två sekunder och man hinner inte uppfatta vad som händer eller något. Här tar man sig tid och visa på andra delar av hur det skulle kunna vara att uppleva ett krig.
Många i min umgängeskrets brukar ibland klaga över varför många filmer ska vara så fruktansvärt långa. Jag kan hålla med om att ibland känner jag samma - för vissa filmer. För där kan längden bli fruktansvärd (om filmen inte levererar). Denna film är en lång film, men jag tyckte den var lagom till sin längd. Med tanke på hur filmens stämning är så hjälper längden till här. Vi får ta del av allt mycket mer. I verkliga livet kan ett krig pågå i dagar, veckor t.o.m år. Många andra filmer bränner av ett helt krig på 10 minuter med röriga klipp och bilder utan att man hinner uppfatta vad som hände. I denna film får vi verkligen ta del av krigets olika moment och jag är glad att Malick valt att lägga ner tid på dessa scener. För det är i de scener som vi hinner reflektera, analysera och kanske t.o.m agera om vad vi tycker om det.
När jag först såg längden på filmen och inledningen till filmen hade gått blev jag först rädd för att det var en Apocalypse Now(1979) á la 90-talet. Men ju längre in i filmen man kommer ju mer inser man att detta är något annat. Om jag ska jämföra det med något blir nog närmaste valet en av mina favorit serier som gått på tv, nämligen Band of Brothers (2001) och det skulle inte alls förvåna mig om denna film har haft en påverkan på den serien!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar