#248 - Viskningar och Rop

Original titel: Viskningar och Rop
Engelsk titel: Cries and Whispers
Land: Sverige
Längd: 91 min
År: 1972
Regissör: Ingmar Bergman

Karin (Ingrid Thulin) och Maria (Liv Ullman) vakar vid sin syster Agnes (Harriet Andersson) dödsbädd tillsammans med trotjänarinnan Anna (Kari Sylwan). Genom återblickar skildras de båda systrarnas liv, som fyllts av lögner, svek, kyla, självförakt, skuld och förbjuden kärlek. Agnes dramatiska dödskamp väcker enbart skräck och motvilja hos dem. De fjärmar sig var och en på sitt sätt från henne när hon griper efter deras händer. Det är slutligen Anna som tar den döende Agnes till sitt bröst när hennes liv är till ända.


Jag trodde faktiskt aldrig att Bergman skulle gjort en film som skulle kunna gå till sin spets på alla bitar! Otroligt bra regi till de enastående skådespelarna som  medverkar i filmen. Rent tekniskt är allt i toppklass, filmen vann t.o.m en oscar för bästa foto och filmen har ett manus med några knivskarpa monologer som verkligen tilltalade mig där jag satt med ögonen fastklistrade i detta väldigt starka drama.

Det jag gillade mest i filmen (bortsett ifrån att helheten är i topp på allt) var främst monologen som framfördes av prästen (Anders Ek) till den döda Agnes. Så bra att jag var tvungen att göra ett avbrott för att skriva av den monolog som framförs. Sen finns det en scen mellan Erland Josephson och Ingrid Thulin där både det tekniska, manus och skådespel går till sin spets. Det tilltalade mig iallafall! Mycket av scenografin och helheten matchade så otroligt bra. Den ska utspela sig någon gång under 1800-talet och man har verkligen lyckats få in känslan av att vi befinner oss där.

Är det något som jag verkligen vill hylla Bergman för så är det att han står för både manus och regi i de filmer jag sett av honom (jag tror det gäller alla filmer, men har inte facit i hand på att det är så). De må va tunga. De må vara komplicerade i sin handlingar emellanåt, men gubben vet hur man gör film på sitt egna sätt. Jag får ta tillbaka allt jag sagt tidigare om Bergman. Det är ingen överskattad regissör, det är ett (till stor del) geni, i filmens värld!